43 ringa! Ho spisar anna än vattävälling ho», tänkte han. På måndan skulle di åt skogen å hugga gärschle å bittiga på mdran ga di sej utåf. Men når di kummo fram te hygge, så varscha drängen att han hadde glömt yxå. Så måtte han då gnia hemått igen å in i stuga. Käringa va te kos, men dä va duk på bolä, å att ho inte ha lajd honom dännar bara för att sola skulle blekå’n, dä varscha’ han ög för dä va smör å brö å ost, ja dä fanns brännvin senna mer. — Ha en skulla’ sitt e tökka käring! Dä va anna slag än vattävällingen å paltäbrösbetår ho ga kärn sin te frukust. Här ä smölk i mjölka för boen, tänkte han, men gi dej ti får du si. Dämmä kröp han ner i e lig-gesdffa å la på lökä, å skar sej ett litä tittähöl i sibräé. Bäst dä va köm käringa indåmmanes å hadde arstufar mä sej. Ho ba honom sitta ner å hålla te go’er, å dä va han inte mot um häller. »Jå hörde du skulle åt skogen i da å då tykkte ja du kunne tränga um en liten frukustapinne», sa ho, å va så mill å smeksen söm ett västavär på missommärsnatta. Främmaten hennas va’nte kräjsen å nö-bjudd. Han gimsa’ å åt, å tog sej bå en å två. — Käringa va’nte sämmer ho häller. Ho söp honom te, å smallra å prata å gjo?e sej fin på alla de vis. Men mäa låg drängen unner söffälökä å tugga på sänghalmen, titta’ i tittähölä å lydde. Når nu arstugen ha lökta’ frukusten, va han så stinner så han måtte lössa för-o skinnä. A så takka han för kalasä å skulle gi sej utåf. »Nä vänta lite», sa käringa, »hvar hålls du i da?» »Ja hålls i skogen trasst jämter erat hygge», sa han. »A du hemsamten då?» sa ho. Ja han va så, sa han, för drängen va åt kvarna. »Um du då blikkar i träna å lätter kvistår ligga på gångävägen, så ska ja komma te dej mä middar», sa ho. »Takkar» sa arstugen, å så gekk han ut gynum farstudöra å käringa in i kökä. Nu fekk drängen brått må tro. Han öpp ur söffå å smet sej ätter öppåt skogen. Ja, arstugen han gjole han, söm käringa ba’ honom, men allt mä han kvista’ plökka’ drängen öpp kvistår å blikka ny väg te deras hygge. Nu hadd’ han gjort dä bra, tykkte han. Mäa höll, husbonn på i skogen, högg å mordera’ å svor bara illa öfver drängen för han allri köm te bakärs. — Så dum ja va! Hva skulle ja mä en tökken latrygg, tänkte han. Skröppa å skräfva dä kan han, men inte ä han så kringer i vän-ningår söm han ä i käften, dä sir ja nokk; å når han ä tökken första dan, hur ska dä då bli på sista byté! Men så köm drängen. Han hadde vurta villar i skogen å måtta krängt tröjå tre gånger inna han köm rätt, sa han. »Mä latoxar kör skogaråa bäst», sa boen, »å nu spörs dä, um du ä utå hennas folk häller mitt», sa han å va just mess-lynter. »Gi er ti, får ni si», sa drängen å spände te å hugga, å dä så dä dundra’ å braka’ i skogen, så um e lita stunn hadde han fällt fler trär än boen. »Döger dä?» sa han. • »Dä döger», sa boen. Men så la drängen yxå på bakken å börja å titta sej i kring. »Hva sturer du ätter?» sa boen. »Ja sir på sola att dä ä middar», sa drängen, »å titter ätter mor, för nu tyk-ker ja dä ä så dags, så ho bole vara här mä massäkken.» »Ä dä dä du gapar ätter?» sa boen, »så lär du allt få titta ögera ur dej; för mor hadde int nå te gi öss, sa ho, så vi får’ le hugga å klyfva så länge vi orka, å senn spörs dä, um vi kunna raka te öss någä, når vi kömma hem.» »Ah hunnår», sa drängen. »Tokkä ska vi fäll’ inte tro, för så illa vulä ä dä nokk inte. Nä varsch! Mor kommer nokk, ska ni si, å ett sjudugtitt mål gir ho öss ög, dä kan ni sätta er på.» »Ja dä kan du tro, å um du lägger bek på, så drar dä», sa boen. »Men kan du stå dej på dä målä te kväller, så ä du inte hungruger», sa han. Dämmä drog han te förskinnä hålare um meja å tog te å hugga igen. »Sir ni far?» sa drängen. Boen te å titta, å må tro han vart stinnöjder, når han fekk si guinmå si kömma luskannes milla böskår mä ett stort mas-säkkaknyte på armen; å ho va så noga mä te å ha ögera på kvistår kan tänka; så