42 oförsumliger i di taga, å så nådde han ha’t tökkä han hadd’et, å dä va inga rå’ mä. Så bar dä så te en söndas kväll, når käringa va ute på filikrikkareskjuss, söm ho bruka bå sent å bittiga, å han sått hemsamten i stuga, att dä kom en främ-mater dräng in te’n. »Guss afta å takk for sist», sa drängen. »Gu’ sinne, å takk själf», sa boen. »Å ni nödiger å stä’ dräng, far?» »Håh Gu nå’ mej för dräng», sa boen. »Hur skulle ja mägta mä en tökken? Ja kan mä nö klä å fö mej själfver, senna mer.» »Må dä?» sa drängen. »Ja men då tränger Ni allt um å få er hjälp då», sa han. »Du talar söm du har vett te», sa boen. »När två munnar gjort tomt fat, får en då mer um dä står en hungerbuker i jämter å gapar? a når böxera inte vill ty te två ben, ty di då bätter te fyra?» »Ja visst» sa drängen, »um en bara inte ä rålöser; för vet en rå, så tränger en hvasken um å vara brölöser häller böxa-löser, dä kan ni sätta Er på; å ja ska nokk ställa mä den saka, så böxera ska ty åt bå Er å mej, um inte matmora hällest tar döm åf Er» sa han. »Du va värsten te säja ifrå, du», sa boen, »men ett ä te skröppa å skräfva å anna te knoga å sträfva, å stor i ola å liten på jola; ha du hört dä förr?» »Ja varsch! Dä å mer te», sa drängen, »men dä ä sak samma, för här tykker ja um mej å här vill ja ög bli, å nokk samsas vi um löna allti. Ja tänker inte å ta någä åf Er förr’n ja gjort skäl för’ä.» »Så du språkar!» sa boen. »Du språkar å du språkar så dä änna sångrar i örera på mej, å då ä fäll’ inga könst, för stora ol å fett fläsk dä fäster inte i halsen dä någä. Men ä du kropp te göra så dä inte sångrar i di tomma tarmar, så vure dä måttan fäl å våga ett frestanne» sa han. »Ja våga ni, far, så gör ni dä ni inte ångrar», sa drängen »för hännase ska ni veta ä den, söm inte ä rädder för illa ve.» Boen te å klå sej i skall’n. Den der drängen tykkte han um för en ska veta dä va en allmenskade söle te vara stor å utlajder, å va han bara hälta så stark, söm han såg ut te, så va han nokk ändå mä di styfvaste i sokkna. Men dä ville mer te än vattävälling för å fylla en tökken skrökk ätter orning. Hva skulle han fö honom mä? A nu va mor te kos ög. Hva skulle ho säja um ho fick en tökken brömal i husä, å hva skulle han själfver få te äta. »Nå!» sa drängen, han börja bli otö-len, »hva svarar ni då?» »Ja dä ä dä ja grunnar på», sa boen. »Asch då orkar ja inte höra», sa drängen. »Si så! Sitt inte dännar å grunna å grunna, så dä går mä er söm mä pre-sten; han gick i sakkerstiå å grunna på profpräddikå tess fölkä ha gått ur körkå. Nä anna slag! Kvikka tankar ska dä vara i kvikkt hufve, å gör er nu inte dummare än ni ä te. — Här ä hånna» sa han. Ja boen måtte fram mä näfven han ög, å dä vart hånnslag utåf å dä på käravis, så dä änna sve i fingrar, å dä va hela städschla. Men nu va dä gjordt söm gjordt va; mor fikk tänka hva ho ville, för drängen tog ve å gekk i tjensta mä däsamma. Bäst dä va kom käringa insulannes. »Guss afta å välkummen te byss» sa boen. »Guss afta igen far», sa käringa» hva ha du roga dej mä mäa ja ha vari borta?» sa ho å va så len i ola å mill i ögera. »Jo ja ha stadt mej dräng ja» sa boen. »Dräng?» sa käringa, »ä du raks ifrå vettä; ha du statt dräng du?» »Ja, ja ha så», sa boen. »Körs i alla mina dagar», sa käringa å slog sej på knäna. »Ha en skulla’ hört tökkä? Hva ska du löna å fö honom mä då?» »Löna blir mi sak å föå blir di» sa boen. »Stakkare han då!» sa käringa. »Håh! Stakkra lagum ni mor», sa drängen. »För här ska ni veta står den, söm inte ä rädder för illa ve, å Gu qväll, på er! Vi ska nokk bli kömsänser å få dä bra å stå öss på käravis», sa han. Nu måtte käringa ta’n i hånna ho mä, å når ho titta’ på’n, så såg ho dä va en rektiger söle, å inte såg han dummer ut häller. Den häre blir nokk inte go’er te å tass mä, tänkte ho, men dä teg ho mä. A allri ol sa drängen häller. Han bara glodde på’a, där ho sått ve spisen så stinn å trinn i syna som e artamjölspånnkaka, å så såg han på boen hur skrän å mager å glåmuger han va. Annakka den kä