‘ 45 »Ja menar ho ha vurta’ tokug ho ög», sa han, »häller va gnir ho ätter?» . »Vet ja?» sa drängen. »Um inte ell’n ha kumma’ lös der hemmave.» »Hva säjer du?» å nu nu fekk boen fötter han ög. Men käringa va kringare i fotlagä, å så vart ho försten. Ho in i kökä å la sej i bakungen. Boen te källa å fekk sej e full yattäbytta å så in i kökä han ög. Men ingen ell va han go för å varscha. Må då kunne vara i bakungen? Han öpp mä ungslukkå å vrok in hela vattäbyttå. Käringa te å skrika: »Kära söta! Kära söta, kära far! Var’nte sinnter på mej. Ja ska allri mer göra kalas för arstufar, når ni ä te kos, å allri ska ja lägga mas-säkk åt honom häller.» o .. »Ah humiår!» sa boen. »Ä dä på dä lilla visä? Då ä dä ingä unner du’nte har någä anna än vattävälling åt mej då. — Ha en skulla hört tökkä! — Men, men, men dä tåls inte, sir du, nä dä tåls inte!» å han fram mä käringa å te bre’ på’a dä mesta han orka1. Käringa skrek förståss, men dä hjalp inte, å diss mer ho skrek, diss värre dårarna’ han på, för nu va han rektitt i taga. Men så köm drängen in, han. »Ja tror dä ä-likst ni hvylar er litä, far», sa han, för nu ha ni nokk sakta takka’ mor för kalasä.» »Tykks du?» sa boen. »Nä-äj! Mer ska ho ha», å så ville han på’na igen. »Nä hållt», sa drängen, »dä ä nokk nu.» »Ä dä?» sa boen. »Får’le dä då. Men honom ha ja inte gitt någä än.» »Dä ska ni inte häller», sa drängen. »Ska’nte ja? »Jo dä ska ja, å dä så dä ska knaka i tjyfvaryggen på’n.» »Nä då», sa drängen. »Honom vill ja sköta.» »Vill du?» sa boen, å dä va han inte messlynter för ändå, för så mykkä hadd’ han sitt, så han visste drängen orka’ mer än han, å dä va inga falska tag någä, når han tog i. »FårTe dä då», sa han. Så gekk drängen te arstugens. Anmärkningar: Inte mer än hvar takka' an: nätt och jämt. Uttrycket är heintadt från den gamla gästabudsseden att hafva förning. När nu gästerna endast hade att tacka hvarandra så visade detta värdfolkets ekonomiska ställning; knoguger: hushållsaktig och sträfsam; fali: särdes; fälle (fäll'): väl, likväl; bradiger: dugtig, väl för sig kommen; hemsamten: ensam; sittägöra: qvinlig husslöjd; rän nägarn: eg. varpgarn; svinna rännägarn å hanka på hälar: spinna varpgarn och vinda upp det på hälarne d. v. s. springa sysslolös omkring; gnia, (gne, gnii'): springa; gnall: imperf. af gnälla (sup. gnälli); kåker: sjuklig (om hela varelsen), utmerg-lad; mösuger: sjuklig (om ansigtsuttryck), matt, modlös: åxlaskillra: skuldra; rotadryger: bred öfver höfterna (säges nästan endast orn qvinnor); lat-smidiger: lat (om den, som smyger sig undan mödan); egennytliger: lat (om den, som i otid spar sina krafter); drygsel: egenskapen att vara dryg; ynka: ömka, beklaga; i hvararum eller i hvarare: understundom; hörker: rask; oförsumliger: särdeles försumlig; nå: må, fa, tillåtas; filikrikkareskjuss: onyttigt, ändamålslöst flackande; takk för sist: en tacksägelse, som ej får försummas, äfven om man inträder till en person, som man aldrig sett förut; mägta, mä: stå ut med, förmå; senna mer: hvad mer (eller hvad värre) är; tränga um: behöfva; hungerbuker: hungrig menniska; hvasken: hvarken; värsten: den värste; skröppa: tala högt och öfver-rnodigt; skräfva: skryta; sångra: susa, ge ett dallrande ljud; måttan fät: måttlig risk; hännar och hännasse: här; inte rädder för illa ve: oförskräckt, modig; allmenskader: ofantlig; söle: någonting i sitt slag ovanligt stort; utlajder: utlagd, utvuxen (lägga, la’ lajd); otalen: otålig; grunna: fundera, tänka efter; dännar (dännasse): där; roga: roa; mäa (mä): medan, under tiden; skulla': skolat (ska, skulle, skulla'); stakkra: eg. kalla någon stackare, ömka, beklaga; lagum: lagom, måttligt, ej öfver sig; köm-sänser: vänner; artamjölspånnkaka: ärtmjölspankaka. Närkingens älsklingsrätt och i äldre tider hans förnämsta föda; skrän: torr, mager; glåmuger: sjuklig till hy och anletsdrag; annakka: anfäkta, besitta (i svordom); kummo: kommo, verbet komma (köm kumma') är det enda, som i andra former än præ-sens indicat. bibehållit pluralis ändelser. Närkin-gen säger wi, I, De komma och kummo samt äfven i imperat komma’. Pluralis form finnes eljes endast i præs. der det alltid i äldre personers mun hettes: U? komma, Ni köra, De veta o. s. v.; blekan: bleka honom, vid dylika sammandragningar förlänges den verbala ändeisen a till aa (ä); smölk i mjölka: sinålk i mjölken; något som ej bör vara; Arstufar eller Ar slug en: far i grannstugan, granne; inte vara mot um: vara benägen; smeksen: smeksam; kräjsen: motvillig, omedgörlig; gimsa: tugga; lökta: sluta; mordera: gå på med ifver; kringer: hastig, snabb; villar: (för villader) villad, vilsen; måtta': måst (må, måtte, måtta'); kränga: vända ut och in på något; stura: stirra; åh hunndr: åh hundarne! ett vanligt utrop lika som ta mej hunndr och gi sej hunndr på vanliga bekräftelseformler; vulen: beskaffad; dä ska vi tro å lägga bek på, så drar dä: ett ordspråk som betecknar att hvad man säger sig tro aldrig skall inträffa; meja: midja; stinnöjder: förvånad, storögd; luska: smyga; skvätta: spritta till; höfdes; hufvudstupa; skånk: skank, ben; bittersta grånn: minsta grand; lika kymrar: lika nöjd, obenägen; husbergera: gifva herberge, bereda rum för; sjukka (sjökk, sjukka) eller sjåkka (sjakk, sjökki) sjunka; lätta (latte, latt): låta; osa. katt: vara fara å färde likasom lukten af katten bådar ondt för råttorna; vurta' sup. af det obrukliga varda, hvaraf formerna vart, vurte och vurta' ännu bibehållas; sporda ge: spaning; våra, förkortning för våra mor: matmodren. (Forts.) G. Djurklou.