46 - Liten dufva. Barnet sade: »sträck ut vingen, Lilla dufva — mot det blå! Hvad vi drömma om vet ingen Utom vi — vi begge två». »Ser du? Redan dagen bräcker Det är arla nu min vän! Flyg så långt som himlen räcker; Blir du trött kom hem igen.» Dufvan flög omkring all verlden Utan hvila, stund från stund, Och kom åter ifrån färden Med ett oljoblad i mund. Slog så ner uppå balkongen Väntande sin vän i qvälFn. Satt och drömde; men den gången Greps hon utaf husmamselln. »Sprattla inte» — denna sade — »Nytta gäller mer än smek. Ej på län' ig mig hade En så läcker, liten stek». Kärleksfulla dufvan slagtas; Blir med sås — helt delikat. Intet i vår tid föraktas Blott det vändas kan — mat. Onkel Adam. Bland Bränningarne. Af Claes Lundin. I. Från Yngve till Alrik. »Ett bref från Yngve», utropar du, »nå, det var märkvärdigt!» Du trodde mig naturligtvis icke, när jag lofvade att skrifva till dig från vestkusten. Så kan man misskännas. Hvarfor jag skrifver i dag har dock sin orsak kanske till någon liten del i regnet, som nu hållit på i några och tjugo timmar och gjort all yttre samfärdsel omöjlig. Det är så blött, att jag måste göra i hop ett torrt bref för att icke alldeles smälta bort. Och nu vill jag skrifta mig för dig. Som du vet, for jag hit icke just för att d:r Kjellberg hade rådt mig dertill, som ej mera för att komma ifrån dig — ja, ursäkta att jag säger det — och alla de andra i vårt lag, hvilka verkligen föra ett 'allt för oförståndigt lefnadssätt. Jag behöfde något annat, tyckte jag, än de evinnerliga middagarne, drifveriet i »torget», färderna till Djurgården, spelpartierna, pratet och sqvallret och hela det der nu-tidslefvernet. Stockholm höll på att ta lifvet af mig, så ung jag än är. Jag tänkte på klippor och hafsskum, friska vindar, smorlädersstöflar, flundror och Koster-båtar. Jag längtade efter allt detta, efter natur i alldeles oförfalskad skepnad, genom-ärlig natur. Du tror kanske att jag ej funnit något i den vägen. Jo, det är just det jag har, min käre Alrik, mycket mer än som kan anas af dig, hvilken inbillar dig bo i naturens sköte för att du har sommarnöje vid Ulriksdal och far dit ett par eller tre gånger i veckan. Men det är icke just här på badorten, som naturen är mest oförfalskad. Det är långt ute i skären, och det är också der jag mest vistas. Hade icke Corneliusson, min båtkarl, sett så ömkligt genomblöt ut i dag, skulle jag ej låtit regnet skrämma mig kanske nu heller från att gifva mig af dit bort, fjerran från den fördömda bildningen, hvilken jag egentligen hatar. Det gläder mig att kunna säga det åt dig, ehuru du troligtvis icke förstår mig. Kan du tänka dig hvilka jag träffade här redan vid landgången till den ångbåt, som förde mig hit? Jo, Pontus och Eberhard och ännu ett par af våra närmare bekanta. Jag svor ve och förbannelse öfver dem, skakade hand med dem, såg så glad ut, som min förställningsgåfva med-