50 halfvägs i sin berättelse om uppträdet på torget föregående afton, stod Svenske färdigklädd framför dem. Minnes du», sade biskopen sedan han förmanat honom att alltid gå tidigt till sängs och tidigt ur säng, »minnes du gamla tant Beata, som vårdade dig i din barndom?» »Beata Lavonia, hvem skulle icke minnas henne?» sade ynglingen hjertligt, »hvem skulle icke minnas gamla tant Beata, — men lefver hon ännu?» »Hon lefver, fast mycket gammal, och har ofta talt om dig, barn. På senaste tiden har hon varit hos general Budden-brocks familj, men nu bor hon för sig sjelf i ett par små rum vid Tyska plan.» »Då måste jag genast söka upp henne» sade Svenske ifrigt, »Morbror Anders talade mycket om hennQ under de sista da-garne han lefde, och bad att jag äfven skulle helsa henne från honom. Hon var numro ett af alla fruntimmer, sade han alltid, då något var i olag i huset, och det fanns ingen, sade han, som kunde laga till en sådan köttsoppa med klimpar som hon, eller lägga för en kapun så att det klufna af stjerten icke kom att förfaras.» »Vi kunna då redan i afton söka upp henne. Förmiddagen är upptagen för mig i sekreta utskottet, men jag äter alla mina middagsmål på Gyllene frèden vid jern-torget och på slaget ett kan du ju söka upp mig der, få vi närmare talas vid om saken». Vänta på Lafonts kaffehus midt emot, der kan du se när jag går förbi och till dess få höra hvad nytt som. står i avisorna». Med dessa ord tog han afsked. I norra hörnet af jerntorget, der i våra dagar det norra bankohuset är beläget, låg vid tiden för vår berättelse ett litet, oansenligt hus. Den, under en föregående tid mycket brukliga, askgrå färg, hvarmed man målat större byggnader, och hvilken redan i och för sig hade något dystert med sig, tog sig ännu allvarligare ut, när, såsom här var fallet, de omgifvande byggnaderna voro hållna i en gladare, med den moderna smaken mera öfverensstäm-mande färgton. Husets smala fönster, med små till största delen spruckna, grön-sprängda. rutor, genom hvilka vinden fritt fick spela in, suto i de öfre våningarna så tätt inpå hvarandra att deras karmar nästan stötte tillsamman. Den framåtlu-tande frontespisen slutligen, med sin delvis affallna rappning och sina tomma, svarta gluggar, hvilken i hvarje ögonblick hotade att störta ned, syntes också, långt ifrån att verka inbjudande, snarare böra afskräc-ka hvar och en att inträda öfver husets tröskel. Men om man icke kastade ögonen högre än till bottenvåningen, rönte man ingen dylik känsla. Tvärtom; denna hade på sista tiden undergått en grundlig reparation och de mest granntyckte i samhället nödgades öppet med gifva, att mäster Lafont äfven i den vägen gjort allt hvad man billigt vis kunde begära för att tillfredsställa kundernas smaksinne. I nedra våningen af huset var nem-ligen hans på den tiden mycket besökta kaffehus, hvilket icke, åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet vidkom, stod efter det i den förnäma verl-den kanske mer omtalade och prisade Guil-lemot’s i Storkyrkobrinken. Om man från den smala, mörka förstugan, som gick tvärs igenom huset, till den af åtskilliga afskrädeshögar fylda gården, trädde in genom den öppna dörren till höger, gaf också inredningen i det stora liusa rummet genast tillkänna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen i hufvudstaden. Längst fram i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt porslin fullsatta omålade disken och bakom den tronade en rödkindad Hebe i redgarnströja och bindmössa färdig att iskänka den lifgifvande nektarn. Om någon detta oaktadt skulle haft nog litet lokalsinne att icke finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit att fästa uppmärksamheten på den vackert fargade skylten, hvilken med sina förgylda druf klasar gnisslade öfver dörren, dröjde det emellertid icke länge, innan den alltid uppmärksamme och bugande värden genast var till reds att med en flytande tunga omtala för nykomlingen att han befann sig på mäster Lafonts nya, betydligt utvidgade kaffehus, der allt serverades å la mode de Paris och der ungt folk af condition helst hade sina rendez-vous, samt att det visst icke stod efter för det af visst ungt folk så mycket omskrikna Guillemofs i Storkyrkobrinken, hvilket endast hade den