Tornväktarens dotter. *) Tornväktarens dottet, hon är mig huld, Mitt, ögas silfver, mitt hjertas guld. Fast halfvägs till solen, hon yfs ej ändå, Vill ej, i sin höghet, min kärlek försmå. • Från högre rymder hon följer min stig, Ser jag opp till henne, ser hon ner till mig. Tornväktarens dotter båd’ nätter och dar Deruppe hjelper sin stapplande far. Hon ställer uret, som går på sned, Hon tutar timmen och qvarterna med. I tornet hon föddes, i tornet hon bor, Hon ärft sin far af sin döende mor. Men ringer hon klockan till bön, bing, bång, Då darrar luften af himmelsk sång, Till kyrkan löper allt folket ur byn, Mig ringer hon till sig dit opp i skyn. Tornväktarens dotter hon är mig huld, Mitt ögas silfver, mitt hjertas guld. Hon skjuter visam tillbaka ett grand Och stiger i månsken hit ner ibland. Vid trappan ej rör hennes lätta fot, Hon sväfvar, hon flyger, jag tar henne mot. Hon kommer som fallen från skyarna hit, En stråle af månen, guldhårad och hvit, Ett stycke himmel, ett ljus i min natt, Mitt skinande silfver, min gyllene skatt. När sist hon var nere, hon talade så: »Det lider med far, han är gammal och grå. Det lider med tornet, det lutar så styggt; Jag tror, man på jorden det har mera tryggt. En främling för henne jag var och jag är, Jag sett henne endast och vet, du är der. Och foglar der qvittra i susande löf, Men vindarne tjuta i tornet mig döf. Ej trår efter höjden mitt unga sinn’, På jemna marken jag vill vara din.» C. W. Bottiger. Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) III. Det var full dager, då Svenske vaknade. Lars, som för länge sedan rengjort hans stora ryttarstöflar och nyfärgat det gula gehänget, stod så rak och styf, som en fyra tum hög skinnhalsduk någonsin kan göra en ryttare, framför biskopen, som nyss förut inkommit. Med ett raskt språng skyndade Svenske sig ur bädden. Klädseln var snart fullbordad, då någon perukmakare icke var af nöden, och innan Lars hunnit *) Ett poem af Rückert har gifvit uppslag till detta poem, utan att likväl detta är en öfversätt-ning af det förra. 4