55 sin rotvälska först dansa för det här spettet, som ni kallar det.» I det han yttrade dessa ord satte han hatten på hufvudet, till tecken att han var färdig till striden, och dragande sin långa värja ur slidan gjorde han med den samma en dugtig släng omkring sig. »Talar du sådant språk, din vettvilling; -och vågar du till och med förolämpa det sköna franska språket», sade Meijersdorff i det äfven han drog sin värja och stälde sig i gard mot honom, »skola vi snart se till, Monsieur le junker, om vi icke kunna lära dig å vivre, ma foi!» »Meijersdorff har rätt», läspade Lafor-me, i det han sköt en länstol närmare de stridande, för att så beqvämt som möjligt åse deras envig »och det kan vara ett lika så godt innocent tidsfördrif som något annat, att speta upp en sådan der kacklande tuppkyckling — fast det egentligen äcklar mig före middagen att åse någon blodsutgjutelse pch för öfrigt strider mot min distinktion att slåss med män, hvilka man icke vet, från hvilken jordkula de krupit ut, knapt om de ens äro gens de noble fast de bära en stor pamp vid sidan». Meijersdorff hade emellertid skyndat att öppna striden. Med några invecklade stötar och finter sökte han till en början göra sig förvissad om det motstånd som han hade att vänta; och då han fann att detta icke var synnerligen stort roade han sig med att till sina kamraters synnerliga nöje på allt sätt reta den unge mannen, för att narra honom att begå något fel. Men Svenske höll sig temligen lugn för den andres stickord, och redan vid tredje stöten var han nära att tillfoga baronen en allvarlig stöt. Detta kom Meijersdorff att ändra taktik och skänka litet mer uppmärksamhet åt sin klinga. Svenske, som hittills endast på lek fäktat mot gamle Lars och några jemnåriga i sin hembygd, kände derför snart hur svetten pressades ur pannan på honom vid hans ansträngningar att hålla den andres värjspets från lifvet. »En ters då åt honom mellan refbenen», mumlade Lars halfhögt på finska bakom hans rygg »och pass på finten Ers nåd». Detta råd, som Lars gaf i all välmening, höll emellertid på att stå hans herre dyrt. Dennes skärpta och odelade uppmärksamhet på motståndarens alla rörelser hade nämligen hittills satt honom i stånd att någorlunda kunna bibehålla jemnvigten. Men i samma ögonblick, som han nu skulle tänka på något mer och äfven skulle följa Lars råd, vardt hans motstånd brutet. Då han sökte utföra den af Lars angifna stöten från det svåra läge, hvari han befann sig, vände nämligen Meijersdorff om sin hand i secunda och lät hans klinga löpa af mot sin, hvarjemte han, samtidigt sänkande spetsen af sin egen värja, gjorde ett snabbt steg framåt och grep med ett kraftigt tag om fästet på Svenskes värja, hvilken han vred ur handen på honom. »Parbleu unge man», sade Meijersdorff då hans kamrater jublade åt honom, »man skall parbleu vara långt borta från landet, för att tro sig om att lära Meijersdorff parera en enkel ters». Den unge mannen svarade icke på dessa ord eller på de skämtsamma och hånande infall som nu från alla sidor haglade öfver honom. Hans anlete öfvertäcktes endast med en högre rodnad och man kunde till och med upptäcka tårar framsippra i hans ögonvrår. Lars tycktes dock icke vara böjd för att lugnt underkasta sig kavalje-rernes nycker, och den gamle krigsbussen hade redan till hälften blottat sin långa huggvärja, för att, — oaktadt det var tvärt emot bruket, —kasta sig i leken till sin herres hjelp, då man plötsligt hörde ett starkt buller från gatan och skänkjungfrun inrusade och med gnällande röst förkunnade att patrullen nu var i antågande från slottet och inom ett ögonblick skulle vara der. Lars hann derför endast att till hälften utsäga sin långa svordom och återinskjuta värjan, förr än hans motståndare voro försvunne och rummet var tomt. Svenske ensam stod qvar på sin plats, och väcktes först ur sina funderingar, vid det att en för honom fullkomligt främmande person i sprättig drägt och väl pudrad peruk helt förtroligt slog honom på axeln. »Bra gjordt unge man», sade denne, »sjelfve Porat skulle icke hafva skött sin klinga bättre. En fint anlagd per qvartum så contravacera och så en stöt under den andres klinga med ligation per secundam, så en volt och derefter denna ypperliga ters och contrafint — en satans vacker stöt! Man skall emellertid vara litet mera