56 försigtig» tilläde han i det han försigtigt såg sig omkring och varnande höjde fingret »då man vill göra en sådan vacker stöt, ty annars går det, som det nu gick. Man mister ett tu tre sitt eget vapen. Detta hände dock sjelfva mäster Noälgrange, som ändå är fäktmästare vid det kongliga hof-vet, och är derför intet att sörja öfver». »Behagar min herre tömma en liten bägare ratafia? Eller skall det ma hända vara rhenskt? I så fall finnes här ypperligt Ba-characher?» »Nej, jag tackar!» sade Svenske i det han insatte sin värja och aftog hatten. »Det är dock ganska välgörande på morgonqvisten ». »Min herre är förmodligen uppkommen till riksdagen»? »Nej! »Säkert då för någon annan orsak?» fortfor den andre med ett inställsamt leende »och skulle min herre för denna orsaks skull behöfva en god vän, skall alltid Bisot, kommissionär för huset Soekort & C:ni i Amsterdam stå till Hans nåds tjenst. »Jag tackar för er vänlighet», sade Svenske hjertligt »men jag måste nu på stunden aflägsna mig». Med en stel bugning, som han likväl sökte göra så artig som möjligt, lemnade han derefter rummet, tätt i hälarne följd af Lars, som under samtalet på nytt inkommit och nu berättade, att allt prat om patrullen endast varit falskt allarm som värden tillställt för att hans kaffehus icke skulle komma i vanrykte genom något nytt slagsmål, som det som egt rum der i förra veckan, och hvarom det till och med stått att läsa i avisorna. »En större vildhjerna har man väl aldrig sett», sade Bisot, sedan Svenske försvunnit genom dörren, i det han närmade sig några äldre borgare, som nyss förut slagit sig ned vid sina ölmuggar. »Att för konungens kärleksaffärer med fröken Taube, eller, som hon nu vill kallas, grefvinna Casselstein, gifva sig i slagsmål med den skarpaste klingan i hela hufvud-staden, kan man utfinna något mera tokigt?» Dessa ord, som tydligen yttrades för att väcka borgarnes nyfikenhet, hade tillbörlig verkan: ty de frågade genast om icke deras alltid så väl underrättade och vidt förfarne vän, ville i deras anspråkslösa sällskap* smaka på några glas godt Rhenskt — hvilket anbud Bisot, sedan han några gånger förklarat, att han dagen förut blifvit så väl trakterad af sin vän, gamle ålderman Smedman, att han icke visste rätt om hans trägna göromål tilläte att han på detta sätt fortsatte äfven under denna dag, likväl icke i längden kunde motstå, utan efter krus ingick på deras förslag. I det han med låtsadt våld trugade i sig den ena vinmuggen efter den andra, visste han slutligen att i de minsta detaljer omtala förloppet af den nyss slutade striden, hvilken han sjelf åsett. Af hans berättelse framgick tydligt, att den unge mannen varit en spion åt mösspartiet, att han sökt lyssna på ett politiskt samtal, som förts vid ett annat bord mellan någre officerare af hattpartiet, och att en af dessa med flit sagt * några förnärmande ord om fröken Taube — som mössorna nu sökte vinna — hvilka kommit den unge mannen, hvilken, såsom alla mössor hade ett något för hett blod, att utmana dem på duell. »Och der go’ vänner» slutade han sitt anförande, för de med vidöppen mun lyssnande borgarne, »derpå kun-nen I se tydligt och klart att det bara är mössorna, som både hafva spioner och slagskämpar i sin sold». IV. Då Svenske lemnade Lafonts kaffehus styrde han kosan tvärs öfver torget till källaren Gyllene freden, der han, som läsaren torde påminna sig, stämt möte med sin morbroder. Middagstimman var redan förliden och han gjorde sig förebråelser att han låtit sin nyfikenhet förleda sig att allt för länge lyssna till officerarnes prat. Vid tiden för vår berättelse spisade man endast a table d’hote. Den i senare tid nästan endast i Sverige brukliga portions-spisningen var helt och hållet okänd. På ett bestämdt klockslag, vanligen kl. ett, men äfven tidigare på flere ställen, infunno sig gästerna och intogo vid ett gemensamt bord de få rätter, som värdens kokkonst lyckats tillreda. Då Svenske en timme senare inkom i källarsalen på Gyllene freden’ var derför denna nästan tom; och alla gästerna hade redan för en stund sedan, efter hvad värden berättade, aflägsnat sig. Hans högvördighet, biskopen, hade emellertid icke varit bland dem, och han brukade el