69 komma å ta säa, så inte arstumor skulle få vär um ä. Å så skeldes di åt. Når drängen köm hem fråga’ boen: »Nå, ha du gitt’en dä han skulle ha?» »Ja lit på dä», sa drängen. »Nu ha han fått, så dä svir i skinnä på’n, å mer tör han fälle få unna för unna. Men nu lär ni hålla tätt mä dä likka, å ni får raks inte löss um någä hvasken för honom häller hanses. Hör ni dä. A inte för våra häller.» Ja dä löfva’ boen. »Hör ni far», sa drängen. »Nu tänker ja ni ha lärt mor å kytta maksyss å te ta vara på smulera; men ho har ju knafft någä guschlån te vänna mä, så ja ärnar mej te kvarna, så ho ska få sina stånner å hölkar fulla.» »Te kvarna?» sa boen. Hva ska du mala då? Vi ha ju knafft anna än bingä-sopä kvar.» »Dä ska ja nokk ställä mä», sa drängen. »Gåkk ni å lägg er å var obekymrar um den saka.» Dä va någen te dräng dä, tänkte boen, å så gjole han söm drängen sajd, men drängen gekk å sköfvé å smorde vagnen å redde sej te, å når dä le på natta fekk han säa utå arstugen, å så ok han te kvarna. Men nu vet en, hur dä ä mä kvinfölka; å um di ög inte plä gnia värstens länger än milla fatahylla å spisen, så veta di i alla fulla fall hur dä står te bort i stu-gera. A veta dit’ inte, så unnra di å gi sej inte förr, än di fått vär um’ä. Nu visste mor i arstugå nokk hur di hadd’et nä-stägåls, å når di hadde stätt sej dräng ,så unnra’ ho hva di skulle fö honom mä, å når ho fekk höra att di hatt fullt lass te kvarna, så måtte ho te å unnra värre ändå. Ja, ho unnra’, å ho unnra’, så ho kunne raks inte gi sej förr’n ho fått spordagar på hvar di ha fått säa ifrån. Så hadde ho när sej morå si, å dä va en gammal kä-ringskrött på sina modiga 80 eller 90 år hva dä nu kunne vara. Men så gammal ho va, så va ho lika katig te unnra söm dotrå. A hur di unnra’ å unnra’, så hitte di på rå å så gekk arstumor te boens. »Guss möran å takk för sist», sa ho. »Guss möran å takk själf», sa boen. »Vi ska allihopa på gästbö», sa ho, »å kära hjärtannäs kan ja inte få ställa in e kista nästa er mä vi ä borta, för si ja ä jussum ifrig för den kista ska ja säja, för vi ha allt dä, söm rart ä, i’a», sa ho, men att dä där rara va morå hennas, söm skullä dit å ly ätter, hva di kunne ha te språka sej i milla, dä teg ho mä. »Ah dä går fälle an» sa boen, å så bar arstumor å hennas piga in kista i stugå, å så for di te gästbös. Bäst dä va kom drängen hem från kvarna; å nu fekk mor mjöl utå alla di slag, å ho te å baka bå brö å pånnkaker. Men så fekk drängen si kistå. »Hva ä dä för’a kista»? sa han. »Dä ä arstugens», sa boen. »Di ä borta på gästbö, å ha satt in’a här för di ha rart i’na. »Må dä», sa drängen. »Unnrar just hva dä ä för rart. Men dä går le an å titta ätter»,, sa han,, å så tog han yxa å bröt öpp kistälöka. Så fekk han si käringa. »Tvij för tökkä rart», sa han. »Titta, ska ni få si.» Boen å gummå hanses te å titta å unnra, för käringa låg änna söm ho ha vari dö. »Ja menar ho ä dö, ja», sa boen. »Ja menar så mä, ja», sa drängen; »men dä går le an å fresta um ho ä kvikk än häller hur dä kan vara;» å så drömma’ han te’a i skall’n ett tag för å si um ho kunne komma te verättå. »Dö ä ho», sa han, »men lefvannes ha ho kumma’ dit likka, för ho har artamjöls-pånnkaka å fläsk mä sej.» Dämmä tog han en pånnkakabete å stakk i mun på’na å så la han lökä i lag igen, så ingen kunne varscha att dä ha vari oppe. Bässöm dä va, köm arstumor å ville ha kistå; å dä fekk ho ög. Nu skulle ho få veta bå ett å anna, tänkte ho, å dä va ho gla åt. Men må tro ho vart så lagum fäjen, når ho fekk öpp kistälökä å varscha att mora hennas ha vurta dö å hadde pånn-kakabeten i munn på sej. »Ajiamej! Ajia mej! Ho ha störkna’» sa ho »å hur kunne ja vara så dum ög å intä gi’na så mykkä söm en drikkestår mä sej. Tökkä elände!» å ho ga sej så illa, så illa, så dä va förfaschelitt. Men nu va dä gjordt söm gjordt va, å når ho inte kunne gränga lif i käringa, så vart dä å rusta te graföl; å ett stort graföl skulle dä då bli, dä va likt te dä, för dä skulle morå ha för allt dä ho fått lia för’a. Så vart dä ög, å*klokkårn sjang