68 Villa Nar di. Gode sjöman, vid vindarnes lekande lopp Skjut ut snäckan till hafs, hissa seglet i topp! Låt mig slippa att se Sista skymten af land Med de lunder, som le -Bjert i morgonens brand! Ut med blixtrande årblad att bryta Hvarje grönskande hägring af flyende strand, Som gycklar på speglande yta! Der en regnbåge målar det daggiga berg, Står ett tjusande hem, hvitt i skinande färg. Som en lefvande skylt Linda rosor dess port, Och af sydsol förgyldt Skjuter fruktträdet fort, Medan springbrunnen sorlar en saga Och ur droppande grottor,som hafvet har gjort, En sörjande Circe hörs klaga .. . Håll din hand som ett synrör för spanande blick: Gode sjöman, och säg hvad i sigte du fick, Stöder ingen sin arm Emot bröstvärnets vall? Häfves icke en barm - Under kors af korall? Ser du ej ett par perlor som halka Under dröjande färd ned i dyningens svall Att brunhyIta kinder ge svalka? Nej, jag vet hvad du ser! Öfver blånande bugt Böjer trädet en gren, tung af glödande frukt. Midt i yppig natur, Der det slagit sin rot, Det från bröstvärnets mur Sträckes hafvet emot. .. Hvem får vinsten af alla dess vårar? Ned i svallet det skakar de gyllene klot — Har icke ett träd sina tårar? Carl Snoilsky. Sagor i Svenskt Landsmål. 4. Den listige Drängen. (Oster-Närikes munart.) (Forts, från föregående häfte). »Guss afta å takk för sist», sa han. »Guss afta igen! Nå hur ä dä nu vulä?» sa arstugen. »A dä ä allt söm sämst dä», sa drängen. »För nu kan ja helsa er från våran far. Han sitter å henar yxå, å ä så ilsken på er, så um ni inté aktar er, så blir dä allri väl. För nu har han gitt sej hunnår på att han ska slö skånkår utå på er, för ni kalasar tökken mä våra, når han ä te kos.» »Ja säj dä? Kära hjärtannes tökkä elände ja ha råka’ för. Stakkare ja, hur ska ja nu bära mej åt? »Jo ni ska vånna hva ja säjer», sa drängen. »Sir ni di ä mest säslidia nästa öss, å nu ska ni gi mej två tönner rög, e halltönna arter å en fjäling hvete, så ska ja nokk hålla honom i pastyr allti.» »Ä du tokug du? Så mykkä för så litä?» »Vet ja um dä ä för mykkä häller för litä», sa drängen, »men dä ska ja språka ve era mor um, så spörs dä fälle.» »Nä hållt!» sa arstugen. »Sir du gumma mi, ho ä så obegripligt hastmodig så. A e tönna rög dä kunne fälle vara måttan fäl, bara inte våra får höra någä låte um dä där annra.» »Två tönner», sa drängen. »E tönna», sa arstugen. »Två», sa drängen, »hällest så».— »Nä hållt! Du ska le ha döm då.» Men drängen va’nte nöjder mä dä någä. A hur han dyfla å kilta mä’n, så fekk han hvetefjälingen ög, men utå artera kunne han inte få mer än en fjäling, för hällest ha di vurta strånnsåtta på pånnkakamjöl nästa arstugens, å den annra fjälingen skulle han ha te fodra så länge. Dä va han ög nöjder mä, å på högsta natta skulle han