71 staboslagä ga sej lefvannes öfver å ynka honom dä mesta di kunne, men inga rå visste di häller. Te slut sa grann’ åt honom: »Ja menar du gör bö ätter drängen min. Tro han hjälper’!, för han ä densamme, som allri ä rålöser.» »Asch! Hva kan en tökken göra? A han för mer än presten å klökkärn han då?» Men boen mente tro på att drängen hanses va’nte börtkummen någä, å når dä nu iima anna rå va, kunne en felle fre-sta hva han dögde te. A så gjole di bö ätter honom, å så köm han. »Kan du säja mej, du, hur ja ska tå fre för svärmora mi» sa arstugen. »Måtte fäll dä,» sa drängen, »Dä ä fälle inga könst. Lätt mej få käringa, så ska ja nokk läsa tökka böner öfvera, så ho ska bli stilla» sa han, »men 100 plåtar ska ja ha för besvära likka.» »Ja dä vure måttan fal dä, um han bara fekke fre,» mente arstugen. Nu tog drängen käringa å bar’a te kör’gåln å grof ner’a; å söm han inte tog öpp’a igen, så vart ho kvar där ho skulle vara, å så sa di för allmänt i sokkna att drängen va styfvare än själfva presten deras. Di hundra plåtar, döm fekk han og, å döm hadde han gjort skäl för, tykkte arstugen. För um inte drängen ha vari, så ha svärmorå rent Ödelajd honom, trodde han. Men di där många likstolår te presten, döm va han lagum nöjder mä, för di raka rent på kistäbötten för honom. Ätter di taga vart dä umslag i byn. Den rike boen stog sej inte mer än jämt han, men den fattige hadde fått in drygsla i husä å framfäl i vänningår, så han va många hundra daler likker, når årä lökta’. Dä skulla’ han drängen för, söm ög sanninga va, å han ville ärligt förskylla honom ög, sa han. Men dä va en konstig kär den drängen. Han hadde sitt hufve för sej han. A så ville han inga lön ta för all den hjälpa han gjort boen. »Hundra plåtar ä nokk sakta dränga-lön dä» sa han, »å den. löna ha ja taji utåf ärstufar, så mej skullar ni inte någä» sa han. Dä ä sällsamt å råka en tökken dräng; å boen ville inte lätta honom gå häller. ’»Ah ja menar du blir här ett år te» sa han. Men drängen takka för godt tebö. Han kunne inte stanna länger, sa han. »Hökkä för då?» sa boen. »Jo kära far ha lejt mej te hjälpäprest» sa han. Hur dä gekk senna, ha ja inte hört någä tal um. Men vart inte den drängen bå körkherre, prost å besköpp, så ha ingen an vurta dä häller. Anmärkningar: säja (sa, sajd); säga; vlller; ond, tokig; pökka; tvinga, nödga; dä ska stakar den göra, omkastning för stackare den, det gör; släfft: släppt {släppa, släffte, släfft)-, ovuling; vårdslös menniska; guschlån: (gudslån) matsniula; nästa; hos; sinnter: ond (äfven rusig); hwyla: hvila; hena; bryna med hen; vånna; gifva akt på, lyda; säslidiger; sädesledi'g, utan span-mål; pastyr: styr, ordning; tönna; tunna (spanmåls-mått) eljest säges tunna i silltunna, drikkästunna o. s. v.; hastmodiger; häftig; läte um; tal om; dyfla: tvista; kilta; envist begära; strånnsått; strandsatt, nödstäld; få vär um; få kunskap, aning om; fräga; fråga; hålla tätt mä; förtiga; hanses; här de, som höra honom till; kytta maksyss; säges om kattor, som öfvas att hoppa, men äfven om menniskor, som läras att lyda; knaft; knappast; stanna; tunna med lock, iivaruti mjöl förvaras; holk; kärl af en rund urhålkad trästam; bingäsop; den sista säden som sopas tillsammans i bingen; sköfve; snedskjul invid logen der åkdonen oftast ha sin plats: nästegåls; i granngården; käringskrött; skrynklig förvisnad gumma; ifriger: orolig, rädd; rart; dyrbarheter; kvikk: lefvande, vid lif, liflig; drömma: slå; verätta; sans: likka; likväl; störkna; få något i halsen så att man qväfves; gi sej (gi, ga, gufi); beklaga sig, storgråta; änna; alldeles, just; gränga; gråta; dä va likt,te dä; det var naturligt; sjang imperf. af sjunga; likroten: den husförhörsrote, hvarinom den aflidne sist varit bosatt; svikka; tapp till en tunna; hemsker; förfärad, förskräckt; göra mön; hjelpa; govigg; åskvigg, stenvapen; likker (rättare likkre men här efter uttalet) bättre; vara mä frdn; vara i fred; ymse hän-ner; båda händerna; köf&a; qväfva; testaldt; till-stäldt, (ställa, stalde, ställt); känning; bekant; kum-sjon; kommission, uppdrag; brå; vrå; gärschlästör; gärdesgårdsstör; pinäl; någonting stelt och styft (hör till hvad allmogen kalla belefvade ol d. v. s. sådane, hvilkas användande skall antyda bildning) möjligen samma ord, som det pinaal, hvilket på 1600-talet var ett skälsord i Örebro skola och särskildt förbjöds; framfäl i vänningår; drift och fart i sina rörelser; skulla; vara skyldig, stå i skuld för hos någon, äfven beskylla; för skylla; ersätta, betala. G. Djurklou.