Anna. Hon var konstig, fiskarns Anna, Sade man vid stranden jemt. Stundom sågs hon plötsligt stanna, Som om tankar henne skrämt. Med sitt stora, blåa öga Såg hon skarpt i rymden kring, Tänkte mycket, talte föga, Log åt allt och ingenting. Ung ännu till lefnadsåren, Var hon skön, men mycket blek; Ofta nog hon qväfde tåren Och blef bitter mer än vek. I sin röda tröja gick hon Ofta kring från båt till båt; Ömkan eller löje fick hon, Begge skrattade hon åt. Att hon förr en gång i tiden Varit illa kär, man sagt; Ute vardt det se’n med friden, Med sig sjelf hon fick ej magt. Bort han for den muntre sällen, Som hon hand och hjerta gaf; Nog hon mins den lördagsqvällen Då han styrde ut på haf. Skulle komma snart tillbaka, Allra senast nästa vår, Och i stugan hos sin maka Trifvas allra minst ett år. Tiden gick, och under smärta Kom en rosig pilt till lif; Anna log med sorgset hjerta Åt sitt späda tidsfördrif. Men en q väll, när stormar gingo Öfver höstligt dunkel strand Och de trötte männen fingo Näten ändtligt upp på land, Satt hon länge mörk i hogen, ömsom blek och ömsom röd, Sade, stirrande på vågen, Plötsligt: nu är Erik död. Och hon log så klart med samma, Men så underligt ändå, Som en ensam blixt kan flamma Stundom på en himmel blå. Sent man fick en gång förnimma, Säges det, att skutan just Samma dag och samma timma Gått i qvaf vid fjerran kust. Sedap dess hon går till stranden Jemt och spanar öfver haf, Hör, hur vågen slår vid sanden Som en snyftning vid en graf. An när månens milda glitter Ler i böljornas kristall, Stum och leende hon sitter, Utan tårar, lugn och kall. C. D. af Wirsén. Gammalt Nytt från Kongl. Teatern. Utkast, samlade af O. Strandberg. I. 1788—179Ö. (Forts, från föreg. häfte.) Konungen åtnöjde sig emedlertid icke med dessa nyheter allenast, utan han önskade äfven att genomgå de pjeser, som voro ämnade att uppföras, innan definitivt beslut fattades om deras antagande. Derför slutar också Clewberg, efter att hafva ordat om sättet och tiden för rolers inlärande, ett af sina meddelanden med föl