75 holm ej kunde komma i fråga. De Broen och Uttini medgåfvo äfven slutligen att spela, men uppställde vid detta medgifvan-de det uttryckliga förbehåll, att icke spela för penningar och att endast hofvet, men icke publiken, skulle inbjudas. Återigen föreställde dem direktionen att äfven denna föresats vore obetänkt; att långt förr än konungen lemnat dem denna teater, var densamma lemnad åt publiken; att, om det å ena sidan var en rättighet att här få betalning för representationerna, var det ock å andra sidan en skyldighet att här spela för penningar; att konungen sjelf aldrig på de publika teatrarna gifvit någon féte eller något spektakel, derifrån allmänheten varit utestängd; att det så mycket mindre passade för truppen att införa en sådan nyhet, som det var allmänhetens önskan och rättighet att deltaga i de känslor, man ville uttrycka, samt att det är allmänhetens bifall, som utgör en stor del af deras pxistens och belöning. Fru Marcadet och mamsell Löv svarade strax, att det äfven vore deras tanke att publiken för ingen del borde utestängas, samt att det dessutom vore ganska osäkert om drottningen vore smickrad af ett spektakel utan åskådare. De Broen, som af intet ville låta sig öfvertygas, framkom nu med det förslaget, att man skulle vända sig till öf-verståthållaren, som visserligen ej skulle undandraga sig att till spektaklet inbjuda stadens femtio äldste. Häremot protesterade de öfriga, sägande sig ej känna till några förbindelser till de femtio äldste framför den öfriga publiken och ville der-före ej samtycka till förslaget. Nu vände sig De Broen till författaren och erbjöd sig att köpa hans pjes för 1200 daler, tilläggande att, om han ginge in härpå, så skulle de femtio äldste gifva denna pjes såsom en féte för hennes maj:t. De öfriga aktörerna svarade, att, om meningen vore att de då skulle medverka vid pjesens uppförande, så kunde de ingalunda samtycka dertill; men »skulle deremot de femtio äldste vilja med sina damer uppföra densamma, hade de deremot ingenting att invända». På direktionens nu framställda fråga, huruvida någon annan än De Broen och Uttini vägrade att spela för publiken, svarades ett allmänt nej. Dessa båda läto sig dock ej af pluralitetens votum ändras, utan förblefvo hårdnackadt vid sin tanke. Den förre, hvars ifver tyckes hafva växt med motståndet, upprepade ännu, att om ock drottningen och hofvet' vore närvarande, ville han dock ej spela, så framt spektaklet komme att gifvas för penningar; men han erbjöd sig deremot, att på teaterns vägnar sjelf resa ut till Ulriksdal, för att fråga h. m:t, om representationen finge gifvas för intet. Alla de öfriga sujetterna protesterade häremot, och fru Marcadet förklarade, att vidtagande af sådana steg i hela teaterns namn endast tillkomme direktionen, och att om denna kommission uppdroges åt De Broen, s| ville hon för sin del icke spela. Naturligtvis blef De Broen häröfver mycket förtörnad, och försäkrade nu, då han såg sig lemnad i sticket af alla, att, om han också icke kunde göra något annat, så skulle han åtminstone för sm egen del anställa en fest, skulle den ock komma att kosta honom 150 riksdaler; och för att visa att han hade allvar med denna hotelse åberopade han sig på en fest, som hans hustru 1787 skulle hafva gifvit åt en köpmansfru bland sina vänner. På denna framställning följde ej annat svar, än ett allmänt skratt. Man öfverenskom nu att pjesen skulle gifvas på vanligt sätt samt anmodade k. sekreteraren Clewberg att annonsera det nya spektaklet för h. m:t drottningen och det kongliga huset. Då öfver-gaf Uttini, det sista stödet för De Broens förslager, sin vän och förklarade att efter nogare eftersinnande borde ingen vägra att spela, då drottningen och hofvet vore närvarande. De Broen åter, förbittrad öfver denna trolöshet, gick sin väg under förklarande, att de ej förtjenade att vara hans kamrater, att de ej skulle få den glädjen att se h. m:t drottningen på spektaklet, hvarom han lofvade att prevenera henne, ifall det ej redan hade skedt, och att drottningen skulle förblifva borta, om ej för annat, »på det ej De Broen derigenom skulle få någon tort». Man skulle väl kunna tro, att hela denna sak härmed skulle hafva varit slutad. Men nej, De Broen ville ännu hafva ett ord med i laget; han hade hotat med att sjelf gifva en fest och han var den man, som sällan hötte utan att också slå till. Festen måste göras, och se här huru han verkställde sin föresats! Aftonen före den högtidliga dagen samlade han omkring sig, utan att derom prevenera eller underrätta