74 ställdes han, att det vore stridande emot den vördnad, truppen är hennes maj:t skyldig, att våga göra en féte på deras egen bekostnad, att långt ifrån att göra drottningen derigenom ett nöje, vore det osäkert »om deras välmening på sådana vil-kor blefve agreerad», och att en sådan tillställning ej kunde göras af någon annan än en kunglig person; direktionen gaf dem derföre det rådet att gifva spektaklet i Stockholm, på den teater, konungen gifvit dem, och då låta publiken deltaga i uttrycken af deras glädje och deras känslor. Detta var ej i De Broens smak. Han, »som trodde sin zele kunna och böra visas genom uppoffrande af sin 27:del i recetten», kunde eller ville icke inse giltigheten af dessa skäl, fann sig ej heller uti dem, utan uppgjorde nu i sitt förslag-rika hufvud den planen, hvilken han äfven meddelade direktionen, att föreslå drottningen att sjelf gifva befallning om uppförande af detta spektakel och att tillika bjuda till sig och göra en fest åt det öfriga kongliga huset; Men äfven detta förslag vann ej anklang hos den sansade och försigtiga direktionen; tvärtom, äfven från denna föresats afråddes han med föreställning om, »huru illa ett sådant steg skulle anstå honom, huru föga sannolikt det vore, att hennes maj:t skulle, på teatertruppens proposition, vilja sjelf göra en fest på sin egen dag». Emedlertid lärer De Broen hafva kommit till insigt om att den af honom med så mycken ifver åstundade festen ej på detta sätt kunde komma till stånd. Hans föreslagna proposition till drottningen lärer ej hafva blifvit framburen. I stället uppstiger en ny plan i hans hufvud, han reser sjelf ut till ett annat lustslott, Drottningholm, der prinsessan Sofia Albertina då hade sin sommarbostad. Hos henne anhåller han om företräde, hvilket dock prinsessan vägrar att lemna honom. Genom hennes kammarfru låter De Broen då anmäla, att han på truppens anmodan vågade begära, att prinsessan behagade på drottningens dag, d. 22 juli, bjuda det öfriga hofvet till sig på Drottningholm och äfven tillåta den dramatiska teatern att der uppföra ett spektakel, »hvartill han hoppades» — stoltheten var nu i sjunkande — »att h. k. h. ville bestå kostnaden». Prinsessans svar var ganska decideradt. Hon sade sig för närvarande ej hafva beredt sig- på någon fest, att hon, om hon framdeles funne sig hugad derför och att tillika gifva något spektakel, skulle prevenera truppen derom; men att, ehuru konungen tillåtit prinsessan att bo på Drottningholm, hade h. m:t icke uppdragit henne dispositionen öfver teatern, och att det således skulle vara osäkert, huru konungen skulle komma att upptaga ett spektakel der i sin frånvaro. De Broen anmodade då kammarfrun att försäkra prinsessan derom, att konungen omöjligen kunde anse sådant annat än väl, ’ att det vore drottningens dag, på hvilken hans maj:t alltid varit van att gifva féter,- och således utan tvifvel skulle blifva mycket nöjd om detsamma under hans frånvaro skedde genom någon annan. Detta tyckte’ prinsessan gick väl långt, hvarför hon lät svara honom, att det ej kunde ske och att hon ej mera ville höra talas derom. De Broen beklagade då, ’ att prinsessan ej behagade visa dem den begärda nåden och anmälde tillika i en något hvass ton till prinsessan, att de i anseende till denna refus voro sinnade att vända sig till hertiginnan af Södermanland. Med sålunda oförrättade ärenden återvände De Broen till staden, der han ånyo från alla håll och med alla möjliga skäl afråddes från sin »hasarderade tillställning»; han skyllde nu på sina kamrater och försäkrade att de flesta af dem ej skulle komma att spela, om pjesen gåfves i staden, och att de, ifall de vägrade att uppträda, ej kunde mer än derför plikta 3 rdr. Direktionen föreställde honom att han ganska illa uppfattade reglementets mening och att denna plikt blott vore den första olägenheten, som drabbade dem, hvilka vägrade att utföra röler; hvad hans kamrater anginge, skulle en allmän sammankomst utsättas till eftermiddagen, för att bringa dem till mognare eftertanke. Men hos kamraterna, som otvifvelaktigt från början afvetat och varit med om hela planen, hade denna mognare eftertanke redan infunnit sig. Derför när vid den allmänna sammankomsten samma skäl som förut upprepades för att förmå truppen att spela, fann direktionen, »ej utan förundran», att de flesta af dem redan förut voro af samma tanke och att alla, utom Uttini, ogillade De Broens »demarcher». Det blef ock genast afgjordt att spektakel utom Stock