77 Och till stjernorna sjöng hon; »I skimrande flarn, Som i skönhetens garn Söken snärja de irrande menniskobarn, O, I fresten mig icke, ty väl jag förstår, Att förgängelsen trampar ert spår. Likt de jordiska fröjderna dansen I gladt Uti mörker och natt, Och dock ve den, som äflas att fånga er fatt, Ty när solen går fram och det dagas på nytt Edert ljugande bländverk har flytt. Der bor tjusningens makt i er luftiga lek För en själ, som är vek, Men jag vet, i er blinkande stråle bor svek; Ty i pröfningens dalar all skönhet och lust Stänger vägen till himmelens kust. Väl mitt öga förtrollats en flyktig minut, Men jag skådat till slut, Huru helvetets eld ur er gnista slår ut, Och jag hatar er glans, som från afgrunden går, Men till solen, till solen jag trår. Blott på honom, den Ende, jag hoppas och tror, Han är rik, han är stor., I hans strålande famn jag i salighet bor. För all jordlifvets fröjd, till Hans ära och pris, Skall mitt hjerta förfrysa till is.» — Så hon sjöng. Men då klang der, melodisk och rik, Likt en dämpad musik Öfver doftande strand, Öfver glimmande vik. Som en orgel från himmelens fäste det ljöd, Och hvar stjerna fick klarare glöd. Och till cellen de trängde, de smältande ljud »Uti skinande skrud Inför jorden vi vittna om kärlekens Gud, Och vi locka din blick ifrån mörker och grus Upp till skönhet och glädje och ljus. Mellan himmel och jord slå vi skimrande spång, Och mot sorgernas tvång Uti härnad vi draga med strålar och sång, Och vi kämpa ock vi i den Eviges sold Emot mörker och vrånghet och våld. Den Oändlige söker du kust ifrån kust, Men han hafver ej lust Till de dödligas suckar och qvidan och pust. Han i salighet bor och har kärlek till namn, Och han verldarna sluter i famn.