79 ken föreföll den stränge herrn allt for obetydlig, emedan hon tycker om att roa sig. Det yttrandet stack mig, jag kan ej neka det, ehuru jag visst icke står i någon särskild förbindelse till den »lilla tokan». Men jag kan icke lida att man dömmer så der efter blotta skenet. Om man sjelf ej känner håg för ett oskyldigt nöje, har man derför ej rätt att fördöma andra för att de vilja roa sig. »Gud bevare mig för en sådan qvinna!» utropade en annan gång samme herre, då talet föll på ett fruntimmer, för hvars offentliga verksamhet alla borde känna aktning. Då kunde jag icke afhålla mig från att fråga den stränge herrn, huru • han ville hafva qvinnorna, om de ej’ finge visa sig glada och hågade för nöjen samt ej heller verka på ett allvarligt sätt för högre syften. »Jag vill hafva dem naturliga», sade han, men då jag vidare ansatte honom med mina frågor, tycktes han ej riktigt kunna göra reda för det der naturliga. Det är just skada, att karlarne ofta tala så styfva och stolta ord, i synnerhet när det är fråga om oss qvinnor, utan att kunna visa upp tillräckliga grunder. Gud bevare mig från att påstå, det herrarne sakna logik, ty det vore naturligtvis allt för djerft af ett fruntimmer, hvilket förutsattes sjelf alldeles icke veta hvad logik vill säga; men nog förefalla de mig ofta nog ganska svaga i slutledningen. Den herrn, om hvilken jag nu talat, är i sjelfva verket ganska älskvärd — det kan jag väl skrifva till dig, utan att missförstås — men han tyckes arbeta på att göra sig så litet älskvärd som möjligt. Du känner honom kanske. Hans namn är Yngve Falk, en af hufvudstadens mest bekante »herrar af societeten». Han är ännu ung, men tyckes vara mätt på verlden, och det finner jag löjligt. Jag tror icke att han vill endast väcka uppseende, utan att det är hans verkliga allvar, men det är ett allvar, åt hvilket man ej kan annat än skratta. Han skyr sällskap, och det torde väl äfven vara derför han håller en båt för sig ensam och med honom far långt ut i skären, der han ligger hela dagen. Då och då möta vi honom, när vi segla- omkring till fisklägena, men kan han undvika oss, så gör han, och det finner jag mindre artigt af en person, som åtminstone varit verldsman. Jag skulle bra gerna vilja komma i ett allvarligare samtal med honom, ty jag är säker på att han kan föra ett sådant, men det tyckes vara omöjligt. Han undviker hvarje försök dertill från min sida, liksom fruktade han att få höra något obehagligt. Han undviker äfven tant Herlefsson och hennes man. Nå, Td vilja visst icke truga oss på honom, men jag skulle misstaga mig bra mycket, om ej hos herr Falk funnes något mer än han vill låta höra och något annat än missnöje med oss stackars qvinnor af de bildade klasserna. Du frågar huru han ser ut. Äh jo, rätt bra. Man skulle till och med kunna kalla honom en vacker karl, om han ej ständigt såge missnöjd ut, och det klär honom alldeles icke. Kanske att du förvånar dig öfver, det jag så mycket skrifver om den herrn, men derom får du alldeles icke tänka illa eller tro att jag är förälskad i honom. Uppriktigt sagdt, vet jag ännu icke hvad kärlek är. Jag vet åtminstone icke på annat sätt än hvad jag läst derom. Åt detta skrattar du kanske och inbillar dig sjelf mycket väl kunna redogöra för kärleken; men då bedrar du dig, min kära Gund-borg. Låt oss, framför allt, vara samja och uppriktiga! När jag en gång får känna verklig kärlek — jag förmodar mig nog komma dit — skall jag ej underlåta att underrätta dig och mycket samvetsgrant bikta mig. Det gör jag icke för någon annan än möjligtvis för tant Herlefsson. Men du är ju min bästa vän och min jemn-åriga. Du är min snälla, kära, älskade Gundborg, för hvilken jag ej har någon hemlighet och hvilken jag vet förstår mig. Nej, jag är visst icke kär, men jag känner deltagande för den der herr Falk, ehuru jag tycker honom vara bra öfver-drifven i sina åsigter. Han är onekligen en bekantskap att göra . . . Men nu måste jag sluta. Jag har, finner jag nu, icke skrifvit om ens hälften af hvad jag ämnat, men du får ej tro att det är herr Falks fel. Låt mig nu snart få bref från dig och glöm ej din egen Agda. (Forts.)