89 Sonetter till Kung Carl i April 1872. 1. Man sagt, min Kung, — och ryktet vidt sig spred — Att hyddan, der din själ en tillflykt funnit, Från hälleberget, der hon stod, försvunnit, Och skridit småningom i dalen ned. Jag tror det ej, ty Famas mun är bred, Och lögnens trådar har hon ofta spunnit, Och framförallt det klena vitsord vunnit, Att aldrig lemna konungar i fred. Men är det sant — Nåväl! Du länge blickat Från höjden ned i dalen; Du nog ser, Att solen äfven dit sitt strålljus skickat, Att himlens stjernor lysa äfven der! Re’n våren nalkas. Ack, med första sippan Skall hyddan åter stå på gamla klippan. 2. Re’n våren nalkas. »Skogens nippertippa» I lummigt träd slår snart sin första drill, Och om hon inte narrar oss April, Så ha’ vi henne snart, vår första sippa. Uppsluppna fiskar efter vårluft kippa, Och ut ur puppan hvarje fjäril vill. I sådan luft det står ej en gång till Med lugn att se en vårklädd tärna trippa. Låt våren ej förgäfves kalla dig! Din gård står öde, dina skördar svika, — Bergshamra aldrig lofvat mera rika — Hör skogens sus, som hviskar på din stig: Kom hit i nejder, leende och sköna, Välkommen åter. Konung, i det gröna! o. Låt flaggan flyga upp vid Ulriksdal! Är Du af hopp och minnen dit ej dragen? Är Du i skog och sjöar ej betagen? Och vinka blommor ej i tusental? Låt flaggan gå! Bjud bygdens folk på bal, Låt kullan ta’ kadetterne i kragen Till munter dans kring majstången i hagen Vid stranden der, en luftig gillesal! Låt sången stilla öfver viken ljuda! Låt vinden flägta på dig i bersån! Se’n må de komma för att piller bjuda Dig Malmsten, Lundberg, Edholm, Santesson ’ Hvad äro alla deras pillerdosor Mot Öfverläkarns vårdoft, sol och rosor! 4. I sommartid, när himmelen är blå, Och solen ljus båd’ natt och dag oss bringar, Och gamla vikingsanden ut oss tvingar, Då, tänker jag, att Du är med också! Då skall Du snart vid Selands stränder stå, Der fogelsång i grönan bokskog klingar, Och Sundet sina glitterströdda vingar I vänligt famntag tycks om Danmark slå. Der, hos de kära, är dig godt att vara! Och när Du hem igen till oss vill fara, Så förer skeppet med sig dyrbar last. Jag ser den taflan: Öfver sundets bölja Din ädla dotter kommer att dig följa, Och lille Kristian står »ved höjen mast»! Oscar Wijkander. Bland Bränningarne. Af Claes Lundin. III. Från Yngve till Alrik. (Forts, från föreg. häfte). Hvilka dagar jag upplefvat! Jag önskar att du varit med mig, så att du kunnat lära hvad det egentligen vill säga att lefva. Det var en skön morgonstund jag seglade ut från badhusbryggan.x Solen låg som det klaraste guld öfver det vidsträckta-vattnet och de kala klipporna. Jag skyndade på gubben Corneliusson, ty det började rustas äfven i de andra båtarne, och på bryggan frasade de oändliga kläd-