88 intresse: begäret att finna dyrbarheter och samla reliker är derifrån alldeles utelyckt. Med ledning af martyrakterne och dylika gamla skrifter har Rossi kunnat med bestämdhet förutsäga att i den eller den gångf , som ofta i nära tusen år varit otill mglig, skulle man finna det eller det helgonets graf. Och man har gräft och funnit det så, som han sagt. Hvilket bevisar att dessa så länge föraktade martyrhistorier åtminstone i lokalbeskrifningarna, och troligtvis i mycket mer, äro sanning. Andra länders fornforskare och konstnärer täfla så väl att tillegna sig resultaten af de italienske arkeologernes mödor som att fullständiggöra dem genom egna studier. På de europeiska litteraturspråken utkommer bok på bok om katakomberna. Jag vill här endast erinra om Louis Perrets stora praktverk, hvars utgifvande i Napoleon III:s välmagtsdagar kostade denne katolicismens och vetenskapens gynnare 250,000 francs. Kort sagdt: en större eller mindre litteratur öfver katakomberna finnes på alla bildade språk. Sparsammast ha dock hit till dags de nordiska tungomålen i så måtto låtit höra sig. Danskarnes bidrag utgöres hufvudsakligen af Theodor Hansens »Kirke-historie fra Roms Katakomber» (1868). I en liten novellsamling, som utgafs i Kristiania mot slutet af 1867, och som derför äfven benämner sig »Ved Lövfaldstid», läser man »En Historie fra Katakomberne». Enhvar, som besökt den af Rossi upptäckta Calixtus-katakomben, den mest utsmyckade af alla, måste bland de inskrifter, som forntida besökare af denna biskopliga kyrkogård efterlemnat på dess väggar, ha bemärkt flera sådana af en och samma hand, hvilka upprepa ett och samma namn. Det var dock ingalunda, som så ofta skett och sker, sitt eget namn, denne vandrare på en minnesrik ort ville. föreviga. Gripen af tanken på den eviga härlighet, till hvilken de härstädes jordade ingått, är hans själ helt och hållet upptagen af en honom dyrbar, qvinlig varelses minne, och öfverallt ristar han sin Sofronias namn. Vi känna icke om hon varit hans mor, syster, käresta eller maka; men säkert har i henne hans lefnads ljus röfvats af döden. I början af hans vandring, vid trappans fot, låter ännu hans utgjutelse som en förhoppningsfull bön: »Sofronia, må du lefva!» Längre fram antager han ett vissare språk: »Sofronia i Herranom!» Men ju längre han skrider framåt mellan helgonens grafvar, dess fastare varder han öfvertygad om sin Sofronias lycka, och i den sista kryptan tecknar han med stora bokstäfver — icke längre en bön, utan ett hänryckt glädjerop: »Ljuf-va Sofronia, evigt skall du lefva i Gud. Sofronia, du skall lefva!» —; På denna inskrift, som gifvit upphof åt så många sentimentala gissningar är den norska dikten byggd. Dess författare, L. Dietrichson har 1873, i »Hesperiska nätter», införlifvat henne med svenska litteraturen. Till norska uppsatser på detta område är vidare att räkna en liten folkskrift af Oluf Olssen: »Den kristne Kirke og Roms Katakomber», Kristiania 1870. Det vigtigaste, som på svenska skrif-vits i ämnet, torde härröra från samme norrman, som vi först omnämnt och hvilken har icke obetydliga förtjenst^? om vår litteratur. Tidskriften »Framtiden» innehöll nemligen 1871 en längre artikel om »den gammalkristna konsten i Roms katakomber». Jemte sin uppgift att, efter de bästa källor, redogöra för katakombernas historia, byggnadssätt och prydnader, sträf-var författaren att genom sin uppsats »alldeles tillintetgöra den gängse traditionela, men fullkomligt oriktiga föreställning, som man hittills hyst om de första kristnes konsthat». I den till julen utkomna andra delen af samlingsverket »Från min vandringstid» har Dietrichson inrymt plats åt denna afhandling i en något förkortad form. (Forts.) A. Th. Lysandek.