91 dat henne! Hon tycktes dock taga saken temligen lugnt. Äfven det förtjuste mig. En af de »bildade» hade naturligtvis legat afsvimmad en lång stund och slutligen öppnat ögonen med många romaneska blickar och uttryck. Jakobina vred utan till-gjordhet vattnet ur sin klädning, slängde ut sitt långa vackra hår, nickade ett vänligt tack åt mig och skakade hand med Corneliusson samt vände derefter uteslutande sin uppmärksamhet på den kantrade båten, med hvars bärgning, ett styft arbete, skall jag säga, Rans besättning var sysselsatt. »Det är Olaus i Bredgrund, som rår om båten», sade hon. »Hur är det med Niklas Jacobsson?» frågade min båtförare. »Illa», svarade flickan. »Men jag är rakt olycklig, öm vi icke få båten hem igen. Vi lånade honom för att ro doktorn tillbaka.» »Är far sjuk?» sporde Corneliusson.» »Med far står det klent till», sade Jakobina. »Ah, nu tror jag att de få bugt med den välsignade båten. Låt oss nu hjelpa till, så går det nog bra.» Roddbåten bärgades och togs på släp af Ran. Hr Paddyson höll på att duka upp frukost för doktorn och föreslog, att vi skulle följas åt till Bredgrund för att der landsätta våra skeppsbrutne. Det var hvad Jakobina också ville, och som vinden var god åt det hållet, ändrades kursen dit. Af Paddysons sällskap hade jag ingen olägenhet, ty Ran var snart ett godt stycke för ut. Under seglingen talade Jakobina om orsaken till roddfärden med Olaus’ båt. Fader Niklas hade stått på Svartskär och sett en brigg, som icke tycktes klara sig för bränningarne. Han trodde det vara »Goda Hoppet» och ropade åt dottern, att han ville ge sig ut för att hjelpa till. »Goda Hoppet!» utropade Corneliusson och stirrade på Jakobina så att han höll på att glömma af skotet. »Ja, det var det far trodde», förklarade flickan och rodnade starkt. Hvarför rodnade hon? Det klädde henne alldeles icke illa, och likväl tyckte jag icke om den der rodnaden, som utan tvifvel stod i samband med »Goda Hoppet», hvilket var en brigg, som naturligtvis hade besättning, bland hvilken den vackra skärgårdsflickan kanske hade någon bekantskap. Niklas Jakobsson envisades med att det vore »Goda Hoppet», förtäljde Jakobina vidare, ty det funnes ingen annan brigg i hela verlden, som vore riggad på det viset, och Jakobina hade icke kunnat motsäga fadern. »Briggen går förlorad», hade den gamle fiskaren sagt, under det han i brådskande fart gjorde sin segelbåt i ordning för att söka kryssa sig fram till fartyget och få det att ändra kurs, innan det vore för sent. Det hade varit helt nära Svartskär, bort åt Skarpbrotten, en af de farligaste punkterna på kusten, der briggen hade gått för fulla segel. Det började mörkna . . . Om du hade hört Jakobina berätta, skulle du hafva föredragit det framför sjelfva fru Hwassers framsägande af det härligaste skaldestycke. Det var så enkelt och okonstladt, men derför så mycket mer gripande, så utan alla grannlåter och fritt från känslosamma utgjutelser. Det var som i ett stycke med naturen omkring oss, storartade böljslag och stormens friska fart. Jag makade mig närmare henne för att få höra bättre, ty många ord voro nära att gå förlorade i blåsten. Corneliusson tycktes nu igen hafva sin uppmärksamhet endast på seglen och rodret, men det syntes dock på hans ansigte, att han lyssnade ifrigt till berättelsen. Det började mörkna, sade Jakobina, när hennes far fick sin båt i ordning och satte ut till sjös. Hon hade bedt att få följa med för att hjelpa till, men gubben hade ej lyssnat till henne och var redan ett godt stycke från holmen. Han kryssade upp mot bränningarne, bort åt Skarpbrotten, för att genskjuta briggen. Men mörkret föll så hastigt på, ett svart moln steg upp från vester, att Jakobina snart förlorade både briggen och faderns båt ur sigte. Hon stod ensam på Svartskär och stirrade ut åt den mörka rymden. Huru länge hon stod så, kunde hon ej säga. Men till slut for en blixt ur det svarta molnet, en förskräcklig blixt, som lyste öfver vatten och klippor, och vid skenet deraf såg flickan ett hvitlockigt hufvud på vågen, helt nära Svartskär. Hon ryste till, men innan hon hann tänka öfver hvad hon sett, kastades fadern upp på stranden. »Fars båt var borta», tilläde Jakobina, »och derför var jag nyss också rädd, att vi skulle blifva af med Olaus Antonssons,