Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 3. Mars
- Bland bränningarna, af C. Lundin. III. Från Yngve till Alrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
dat henne! Hon tycktes dock taga saken
temligen lugnt. Äfven det förtjuste mig.
En af de »bildade» hade naturligtvis legat
afsvimmad en lång stund och slutligen
öppnat ögonen med många romaneska
blickar och uttryck. Jakobina vred utan
till-gjordhet vattnet ur sin klädning, slängde
ut sitt långa vackra hår, nickade ett
vänligt tack åt mig och skakade hand med
Corneliusson samt vände derefter
uteslutande sin uppmärksamhet på den kantrade
båten, med hvars bärgning, ett styft
arbete, skall jag säga, Rans besättning var
sysselsatt.
»Det är Olaus i Bredgrund, som rår
om båten», sade hon.
»Hur är det med Niklas Jacobsson?»
frågade min båtförare.
»Illa», svarade flickan. »Men jag är
rakt olycklig, öm vi icke få båten hem
igen. Vi lånade honom för att ro doktorn
tillbaka.»
»Är far sjuk?» sporde Corneliusson.»
»Med far står det klent till», sade
Jakobina. »Ah, nu tror jag att de få bugt
med den välsignade båten. Låt oss nu
hjelpa till, så går det nog bra.»
Roddbåten bärgades och togs på släp
af Ran. Hr Paddyson höll på att duka upp
frukost för doktorn och föreslog, att vi
skulle följas åt till Bredgrund för att der
landsätta våra skeppsbrutne. Det var hvad
Jakobina också ville, och som vinden var
god åt det hållet, ändrades kursen dit. Af
Paddysons sällskap hade jag ingen
olägenhet, ty Ran var snart ett godt stycke för ut.
Under seglingen talade Jakobina om
orsaken till roddfärden med Olaus’ båt.
Fader Niklas hade stått på Svartskär och
sett en brigg, som icke tycktes klara sig
för bränningarne. Han trodde det vara
»Goda Hoppet» och ropade åt dottern, att
han ville ge sig ut för att hjelpa till.
»Goda Hoppet!» utropade Corneliusson
och stirrade på Jakobina så att han höll
på att glömma af skotet.
»Ja, det var det far trodde», förklarade
flickan och rodnade starkt.
Hvarför rodnade hon? Det klädde henne
alldeles icke illa, och likväl tyckte jag icke
om den der rodnaden, som utan tvifvel
stod i samband med »Goda Hoppet»,
hvilket var en brigg, som naturligtvis hade
besättning, bland hvilken den vackra
skärgårdsflickan kanske hade någon bekantskap.
Niklas Jakobsson envisades med att det
vore »Goda Hoppet», förtäljde Jakobina
vidare, ty det funnes ingen annan brigg i
hela verlden, som vore riggad på det viset,
och Jakobina hade icke kunnat motsäga
fadern.
»Briggen går förlorad», hade den gamle
fiskaren sagt, under det han i brådskande
fart gjorde sin segelbåt i ordning för att
söka kryssa sig fram till fartyget och få det
att ändra kurs, innan det vore för sent.
Det hade varit helt nära Svartskär, bort
åt Skarpbrotten, en af de farligaste
punkterna på kusten, der briggen hade gått för
fulla segel. Det började mörkna . . .
Om du hade hört Jakobina berätta,
skulle du hafva föredragit det framför
sjelfva fru Hwassers framsägande af det
härligaste skaldestycke. Det var så enkelt
och okonstladt, men derför så mycket mer
gripande, så utan alla grannlåter och fritt
från känslosamma utgjutelser. Det var
som i ett stycke med naturen omkring oss,
storartade böljslag och stormens friska fart.
Jag makade mig närmare henne för att få
höra bättre, ty många ord voro nära att
gå förlorade i blåsten. Corneliusson tycktes
nu igen hafva sin uppmärksamhet endast
på seglen och rodret, men det syntes dock
på hans ansigte, att han lyssnade ifrigt till
berättelsen.
Det började mörkna, sade Jakobina,
när hennes far fick sin båt i ordning och
satte ut till sjös. Hon hade bedt att få
följa med för att hjelpa till, men
gubben hade ej lyssnat till henne och var redan
ett godt stycke från holmen. Han
kryssade upp mot bränningarne, bort åt
Skarpbrotten, för att genskjuta briggen. Men
mörkret föll så hastigt på, ett svart moln
steg upp från vester, att Jakobina snart
förlorade både briggen och faderns båt ur
sigte. Hon stod ensam på Svartskär och
stirrade ut åt den mörka rymden. Huru
länge hon stod så, kunde hon ej säga.
Men till slut for en blixt ur det svarta
molnet, en förskräcklig blixt, som lyste
öfver vatten och klippor, och vid skenet
deraf såg flickan ett hvitlockigt hufvud på
vågen, helt nära Svartskär. Hon ryste till,
men innan hon hann tänka öfver hvad hon
sett, kastades fadern upp på stranden.
»Fars båt var borta», tilläde Jakobina,
»och derför var jag nyss också rädd, att
vi skulle blifva af med Olaus Antonssons,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0099.html