92 som vi hade lånat. Men han följer godt med Ran nu.» »Nå Niklas Jakobsson?» sade Corne-liusson. »Och Goda Hoppet?» tilläde han, liksom tvekande, men med oro i rösten. »Jo, far hade simmat i land», svarade Jakobina. »Han är stark simmare ännu. Och Goda Hoppet. . . det syntes icke till mer.» »Och du ' tror, att den der briggen verkligen var Goda Hoppet?» sporde min båtkarl. »Ja . . . det trodde far så säkert» sade flickan med låg röst, och så vardt hon blek, mycket blekare än hon förut varit röd, men det blåste också rätt svalt ute på Skagerrack. Jag svepte filten om mig och frågade, om Jakobina också ville hafva en flik deraf, men hon skakade på hufvudet. »Så vardt far sjuk», återtog Jakobina efter en lång stunds tystnad, under hvilken hon stirrat ut åt vattnet. »Jag ville ha doktor och, fast far satte sig mot det. hade jag dock fått i sinnet att sådan måste komma. Men huru få ut doktor till Svartskär, då vi icke kunde komma derifrån? Vi hade ingen båt mer. Då kom Olauses Bengta öfver till oss på ett ärende, och Guds lycka var det. Hon hade bara roddbåten, ty fader Olaus seglar med badgäster i sommar. Men det var åter vackert väder. Jag for med henne genast till Bredgrund för att träffa doktorn och fick honom öfver till oss. Han såg om far och ordinerade. Nu skulle jag och Bengta ro honom till baka och jag skulle köpa medikamenter. Det är en snäll doktor, och nog är han sjövan, men han fumlade vid rodret och en styf sjö kantrade båten.» Mina ord kunna endast svagt återgifva den raska flickans berättelse, så enkel och okonstlad, men likväl så innehållsrik, en tafla ur lifvet bland bränningarna. Detta är sannerligen att lefva, då man dagligen kämpar för sin tillvaro mot en så hård-händt natur, då man vågar lifvet i hvarje stund, i hvarje ögonblick ser döden för Ögonen och likväl står upprätt midt bland farorna, glad och förtröstansfull, nöjd med det torftigaste. Kan du, fatta det lifvet? Och denne läkare sedan, som oupphörligt reser mellan öarne och sjelf vågar lifvet för att rädda andras! Än i segelbåt, än i en liten roddfarkost, ständigt på sjön, ofta bland bränningarne, i storm och mör ker och köld. Det är något annat, skulle jag tro, än att sätta sig i sin beqväma droska och låta köra sig på en stads lugna gator. Hvars och ens verksamhet är aktningsvärd, då hon egnas åt medmenniskors nytta, och läkaren i städerna kan också våga lifvet många gånger, kan slutligen duka under för öfveransträngning i utöf-vandet af sitt ädla yrke; men en läkare i skärgården, som skall kastas mellan klipporna, bör.kanske hafva ännu ett godt tillskott i menniskovännens aktning. Har jag ej rätt, min kära Alrik? Men på sådant der har du naturligtvis aldrig tänkt. Det ligger icke inom området för dina funderingar, när du sitter vid spelbordet med doktor X. Hvad ?äger du också om Jakobina? Kanske att du bättre begriper henne. För att skaffa läkemedel åt sin gamle far, sätter hon sig vid åran i en bräcklig farkost och trotsar stormen och vågen. Hon är nära att omkomma, men då hon sluppit undan dödsfaran, tänker hon ej ett ögonblick mer derpå, utan fortsätter färden. Och hemma ligger den gamle fiskaren, hvilken för att rädda några medmenniskor var sjelf nära att stanna på hafsbotten, samt förlorade sin största egendom, båten, enda medlet till lifsuppehälle. Han är kanske dödssjuk, men jag är viss om att han icke klagar, fastän han ligger ensam i den bo-fälliga stugan på den öde klippan, midt bland bränningarne, omhvärfd af stormar och hafvets fasor. Ser du, Alrik, dessa äro menniskor. Förstår du hvad det vill säga? Jag tror det kunde löna mödan att varda rätt och slätt menniska och ej längre eftersträfva att vara »sällskapsmenniska», hvilket på sin höjd är blott en dålig afart af slägtet Homo, kanske något ännu sämre. Du får ursäkta mina små afvikelser från skildringen. De äro sannerligen icke främmande for hvad jag har att meddela. Jag tänkte just derpå, när jag satt i Cor-neliussons båt och såg Jakobina hjelpa gubben med skoten, under det hon talade om sin far på den öde klippan. Men Corneliusson frågade ännu många gånger efter briggen som hade synts utanför bränningarne vid Svartskär. Jakobina blott skakade på hufvudet, och då valkade den gamle båtkarlen sin buss helt oroligt. Var det af blott vanlig menniskokärlek,