Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 3. Mars
- Bland bränningarna, af C. Lundin. III. Från Yngve till Alrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
som vi hade lånat. Men han följer godt
med Ran nu.»
»Nå Niklas Jakobsson?» sade
Corne-liusson. »Och Goda Hoppet?» tilläde han,
liksom tvekande, men med oro i rösten.
»Jo, far hade simmat i land», svarade
Jakobina. »Han är stark simmare ännu.
Och Goda Hoppet. . . det syntes icke till
mer.»
»Och du ' tror, att den der briggen
verkligen var Goda Hoppet?» sporde min
båtkarl.
»Ja . . . det trodde far så säkert» sade
flickan med låg röst, och så vardt hon blek,
mycket blekare än hon förut varit röd,
men det blåste också rätt svalt ute på
Skagerrack. Jag svepte filten om mig och
frågade, om Jakobina också ville hafva en
flik deraf, men hon skakade på hufvudet.
»Så vardt far sjuk», återtog Jakobina
efter en lång stunds tystnad, under hvilken
hon stirrat ut åt vattnet. »Jag ville ha
doktor och, fast far satte sig mot det. hade
jag dock fått i sinnet att sådan måste
komma. Men huru få ut doktor till
Svartskär, då vi icke kunde komma derifrån?
Vi hade ingen båt mer. Då kom Olauses
Bengta öfver till oss på ett ärende, och
Guds lycka var det. Hon hade bara
roddbåten, ty fader Olaus seglar med badgäster
i sommar. Men det var åter vackert väder.
Jag for med henne genast till Bredgrund
för att träffa doktorn och fick honom öfver
till oss. Han såg om far och ordinerade.
Nu skulle jag och Bengta ro honom till
baka och jag skulle köpa medikamenter.
Det är en snäll doktor, och nog är han
sjövan, men han fumlade vid rodret och
en styf sjö kantrade båten.»
Mina ord kunna endast svagt återgifva
den raska flickans berättelse, så enkel och
okonstlad, men likväl så innehållsrik, en
tafla ur lifvet bland bränningarna. Detta
är sannerligen att lefva, då man dagligen
kämpar för sin tillvaro mot en så
hård-händt natur, då man vågar lifvet i hvarje
stund, i hvarje ögonblick ser döden för
Ögonen och likväl står upprätt midt bland
farorna, glad och förtröstansfull, nöjd med
det torftigaste. Kan du, fatta det lifvet?
Och denne läkare sedan, som oupphörligt
reser mellan öarne och sjelf vågar lifvet
för att rädda andras! Än i segelbåt, än i
en liten roddfarkost, ständigt på sjön,
ofta bland bränningarne, i storm och
mör
ker och köld. Det är något annat, skulle
jag tro, än att sätta sig i sin beqväma
droska och låta köra sig på en stads lugna
gator. Hvars och ens verksamhet är
aktningsvärd, då hon egnas åt medmenniskors
nytta, och läkaren i städerna kan också
våga lifvet många gånger, kan slutligen
duka under för öfveransträngning i
utöf-vandet af sitt ädla yrke; men en läkare i
skärgården, som skall kastas mellan
klipporna, bör.kanske hafva ännu ett godt
tillskott i menniskovännens aktning.
Har jag ej rätt, min kära Alrik? Men
på sådant der har du naturligtvis aldrig
tänkt. Det ligger icke inom området för
dina funderingar, när du sitter vid
spelbordet med doktor X. Hvad ?äger du
också om Jakobina? Kanske att du bättre
begriper henne. För att skaffa läkemedel
åt sin gamle far, sätter hon sig vid åran
i en bräcklig farkost och trotsar stormen
och vågen. Hon är nära att omkomma,
men då hon sluppit undan dödsfaran,
tänker hon ej ett ögonblick mer derpå, utan
fortsätter färden.
Och hemma ligger den gamle fiskaren,
hvilken för att rädda några medmenniskor
var sjelf nära att stanna på hafsbotten, samt
förlorade sin största egendom, båten, enda
medlet till lifsuppehälle. Han är kanske
dödssjuk, men jag är viss om att han icke
klagar, fastän han ligger ensam i den
bo-fälliga stugan på den öde klippan, midt
bland bränningarne, omhvärfd af stormar
och hafvets fasor.
Ser du, Alrik, dessa äro menniskor.
Förstår du hvad det vill säga? Jag tror det
kunde löna mödan att varda rätt och slätt
menniska och ej längre eftersträfva att vara
»sällskapsmenniska», hvilket på sin höjd är
blott en dålig afart af slägtet Homo, kanske
något ännu sämre.
Du får ursäkta mina små afvikelser
från skildringen. De äro sannerligen icke
främmande for hvad jag har att meddela.
Jag tänkte just derpå, när jag satt i
Cor-neliussons båt och såg Jakobina hjelpa
gubben med skoten, under det hon talade
om sin far på den öde klippan.
Men Corneliusson frågade ännu många
gånger efter briggen som hade synts
utanför bränningarne vid Svartskär. Jakobina
blott skakade på hufvudet, och då valkade
den gamle båtkarlen sin buss helt oroligt.
Var det af blott vanlig menniskokärlek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0100.html