Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 3. Mars
- Bland bränningarna, af C. Lundin. III. Från Yngve till Alrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
såg den* hvitmålade gafveln och de hvita
gardinerna innanför de klara rutorna.
Nej, fader Olaus är icke kapten, men
har varit styrman och förtjenar nu pengar
på att segla med badgäster. Bengta stod
i dörren, krusade och neg och tycktes vilja
visa, att hon förstod sig på herrskapsskick.
Detta stötte mig och jag tyckte icke om
Bengta, ehuru hon nog också är både vacker
och rask, kan ro en båt i svår sjö och
icke fruktar en neddoppning i den salta
vågen. Ingendera af flickorna tycktes
hafva tänkt på att de kunde behöfva byta
om kläder sedan de legat i sjön, men när
Bengta kom hem till sitt, började hon tala
derom, och jag misstänker att det skedde
endast för att visa, det hon vore ganska
väl försedd med gångkläder samt kunde
dela med sig åt Jakobina.
Fader Olaus bor bättre än du kan
föreställa dig, men icke öfverensstämmer det
med min smak eller som jag hade väntat
det här i skärgården. Han har riktiga
småstadsmöbler, soffa och chiffonier i hvart
och ett af de två rummen, och på
chiffo-niererne har han radat upp en mängd
underliga småting, som han fört hem från
sina långresor, kinesiska gubbar, som grina
fasligt illa, präktiga koraller, japanska
koppar, tyska dussinarbeten, mycket
krimskrams, mest lapprisaker, om också ett och
annat föremål af värde. Tillsammanstaget
retar det mig, ty det skall naturligtvis
föreställa något »civiliseradt», något rigtigt
fint, och är således efterapadt och dumt.
Jag såg hellre på taflorna, som hänga
på väggarne, ty de föreställa de olika
fartyg, med hvilka husets egare seglat, och
de faror, för hvilka dessa fartyg varit
utsatta. Det är något som lifvar sinnet,
hela långa och sanfärdiga historier från
sjön, erinringar om menniskokraft i strid
med en vredgad natur eller om glada,
solljusa dagar i lugna farvatten, då styrman
Olaus stått vid relingen, rökt sin pipsnugga,
skådat ut åt den våta slätten och tänkt på
den trånga gatan mellan klipporna hemma
i Bredgrund.
Bengtas mor kom ändtligen in för att
taga mot sitt främmande. Hon tycktes
först hafva dragit sig undan till köket för
att der »kluta ut sig», såsom Corneliusson
plägar säga. Det är en stilla qvinna med
vemodig uppsyn, hvilken icke synes taga
stor del i denna verldens angelägenheter,
men som ville göra heder åt sitt hus,
derför klädt på sig sin bästa klädning och nu
bjöd på portvin — med socker. Det skall
väl också höra till bildningen.
Jag längtade åter ut i naturen och
långt från förkonstlingen i styrmanshuset.
Corneliusson satt der nere i båten och
väntade på mig. Det är en gammal ärlig man,
som ännu aldrig bjudit mig portvin med
socker, men som med tacksamhet karfvar
sönder och tuggar de cigarrer, jag skänker
honom.
Jag ämnade taga afsked och nalkades
Jakobina för att fråga, om hon ville att
Corneliusson och jag skulle föra henne
tillbaka till Svartskär. Hon satt vid ett
fönster och stirrade ut på klippvägen samt
tycktes ej höra min fråga. Jag märkte
att hon hade tårar i ögonen.
»Fader Niklas kommer sig nog, blott
vi hinna hem med läkemedlen», sade jag
för att trösta henne.
Hon såg på mig med en frågande blick
och tyckles ej hafva förstått mina ord. Så
djup kan en dotters sorg vara, tänkte jag,
när hennes tankar ej upptagas af allt det
som plägar tumla om i våra bildade
flickors hjernor. Jag sökte uppmuntra henne
och talade åter om faderns tillfrisknande.
»Nog kommer far sig», sade hon, och
hennes tårfylda ögon voro vackrare än
någonsin. »Men vi ha ingen båt!»
Det öfverraskade mig något, att hon
tänkte mer på båten än på fadern, men
det var väl ganska naturligt. Båten var
deras bästa egendom, och han hade tagits
från dem af det grymma hafvet.
Nu kom Bengta, lade sin arm om
Ja-kobinas smärta lif och utropade skrattande:
»Kära ~ hjertandes, icke skall du gråta,
när du ej vet, om det verkligen var Goda
Hoppet som gick åt i bränningarne!»
Jakobina rodnade, täckte ögonen med
handen och skyndade ut. Jag visste ej
hvad jag skulle tro samt tänkte också
lemna styrmanshuset, då dörren å nyo gick
upp.
»Se, far är här,» sade Bengta förvånad,
men teg hastigt och neg på sitt
knapphändiga sätt, då hon märkte, att fadern hade
främmande med sig.
Jag såg hr Paddysons glesa, oerhördt
långa kindskägg, som flaxade för
luftdraget, under det hans grå- och rödrutiga
rockärmar svängde fram och tillbaka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0102.html