94 såg den* hvitmålade gafveln och de hvita gardinerna innanför de klara rutorna. Nej, fader Olaus är icke kapten, men har varit styrman och förtjenar nu pengar på att segla med badgäster. Bengta stod i dörren, krusade och neg och tycktes vilja visa, att hon förstod sig på herrskapsskick. Detta stötte mig och jag tyckte icke om Bengta, ehuru hon nog också är både vacker och rask, kan ro en båt i svår sjö och icke fruktar en neddoppning i den salta vågen. Ingendera af flickorna tycktes hafva tänkt på att de kunde behöfva byta om kläder sedan de legat i sjön, men när Bengta kom hem till sitt, började hon tala derom, och jag misstänker att det skedde endast för att visa, det hon vore ganska väl försedd med gångkläder samt kunde dela med sig åt Jakobina. Fader Olaus bor bättre än du kan föreställa dig, men icke öfverensstämmer det med min smak eller som jag hade väntat det här i skärgården. Han har riktiga småstadsmöbler, soffa och chiffonier i hvart och ett af de två rummen, och på chiffo-niererne har han radat upp en mängd underliga småting, som han fört hem från sina långresor, kinesiska gubbar, som grina fasligt illa, präktiga koraller, japanska koppar, tyska dussinarbeten, mycket krimskrams, mest lapprisaker, om också ett och annat föremål af värde. Tillsammanstaget retar det mig, ty det skall naturligtvis föreställa något »civiliseradt», något rigtigt fint, och är således efterapadt och dumt. Jag såg hellre på taflorna, som hänga på väggarne, ty de föreställa de olika fartyg, med hvilka husets egare seglat, och de faror, för hvilka dessa fartyg varit utsatta. Det är något som lifvar sinnet, hela långa och sanfärdiga historier från sjön, erinringar om menniskokraft i strid med en vredgad natur eller om glada, solljusa dagar i lugna farvatten, då styrman Olaus stått vid relingen, rökt sin pipsnugga, skådat ut åt den våta slätten och tänkt på den trånga gatan mellan klipporna hemma i Bredgrund. Bengtas mor kom ändtligen in för att taga mot sitt främmande. Hon tycktes först hafva dragit sig undan till köket för att der »kluta ut sig», såsom Corneliusson plägar säga. Det är en stilla qvinna med vemodig uppsyn, hvilken icke synes taga stor del i denna verldens angelägenheter, men som ville göra heder åt sitt hus, derför klädt på sig sin bästa klädning och nu bjöd på portvin — med socker. Det skall väl också höra till bildningen. Jag längtade åter ut i naturen och långt från förkonstlingen i styrmanshuset. Corneliusson satt der nere i båten och väntade på mig. Det är en gammal ärlig man, som ännu aldrig bjudit mig portvin med socker, men som med tacksamhet karfvar sönder och tuggar de cigarrer, jag skänker honom. Jag ämnade taga afsked och nalkades Jakobina för att fråga, om hon ville att Corneliusson och jag skulle föra henne tillbaka till Svartskär. Hon satt vid ett fönster och stirrade ut på klippvägen samt tycktes ej höra min fråga. Jag märkte att hon hade tårar i ögonen. »Fader Niklas kommer sig nog, blott vi hinna hem med läkemedlen», sade jag för att trösta henne. Hon såg på mig med en frågande blick och tyckles ej hafva förstått mina ord. Så djup kan en dotters sorg vara, tänkte jag, när hennes tankar ej upptagas af allt det som plägar tumla om i våra bildade flickors hjernor. Jag sökte uppmuntra henne och talade åter om faderns tillfrisknande. »Nog kommer far sig», sade hon, och hennes tårfylda ögon voro vackrare än någonsin. »Men vi ha ingen båt!» Det öfverraskade mig något, att hon tänkte mer på båten än på fadern, men det var väl ganska naturligt. Båten var deras bästa egendom, och han hade tagits från dem af det grymma hafvet. Nu kom Bengta, lade sin arm om Ja-kobinas smärta lif och utropade skrattande: »Kära ~ hjertandes, icke skall du gråta, när du ej vet, om det verkligen var Goda Hoppet som gick åt i bränningarne!» Jakobina rodnade, täckte ögonen med handen och skyndade ut. Jag visste ej hvad jag skulle tro samt tänkte också lemna styrmanshuset, då dörren å nyo gick upp. »Se, far är här,» sade Bengta förvånad, men teg hastigt och neg på sitt knapphändiga sätt, då hon märkte, att fadern hade främmande med sig. Jag såg hr Paddysons glesa, oerhördt långa kindskägg, som flaxade för luftdraget, under det hans grå- och rödrutiga rockärmar svängde fram och tillbaka i