93 eller har Corneliusson någon särskild anledning att oroa sig för briggens öde? Det gick raskt undan och utan vidare äfventyr ända till Bredgrund. Det är ett fiskläge, som håller på att arbeta sig upp till köping. Huru måleriskt tager det sig icke ut från inloppet! Vi seglade omkring en utskjutande klippa, kal som en munkhjässa. En stark lukt af fisk hade redan långt ut på sjön kommit oss till möte. Ju närmare vi nalkades, dess kraftigare vardt fiskdoften, men också blandad med lukten af tång, som är ofantligt mycket friskare än »Bouquet de Jockey Club», skall jag säga dig. Innanför klippan var vattnet nästan lugnt, så stilla, att de många bryggorna, hvilka radade sig bredvid hvarandra, långt in åt bugtens smalaste del, speglade sig i sjön i den kraftigaste solglans, och sjö-bodarne kastade skarpa skuggor midt i glansen. Den ena bryggan stupar tvärt ned i vattnet, den andra pekar rakt upp i luften; den ena sjöboden lutar åt höger, den andra åt venster; några tyckas rag-lande stödja hvarandra. Nedanför sjöbodarne sqvalpade sakta några fiskarbåtar bland en svärm maneter, som drifvit in från hafvet. Långt ut på bryggorna tumlade stora skaror, nästan nakna, solbrända, kraftiga och djerfva barnungar, hoppade i båtarne, plumsade i vattnet, der de stodo på hufvudet och fångado krabbor, döko upp igen och skreko i kapp med »mågarne», som kretsade i luften, högt öfver bugten. Bakom sjöbodarne stiga branta klippor upp från stranden, och på klipporna hänga menniskoboningar, några i klungor, andra enstaka här och der, underliga att skåda, men ärliga och ursprungliga utan någon förkonstling. Ran låg redan vid en af de närmaste bryggorna, och vår båt lade till vid en annan. Barnen tystnade tvärt, när de fingo sigte på oss, skockade sig omkring båtarne och betraktade oss med vidt uppspärrade ögon, stucko fingrarne i mun och glömde af sina lekar. Vi krånglade oss upp på bryggan och gingo genom en saltbod, hvars väggar voro klädda med långor och g^å-sidor och Gud vet hvad allt för starkt luktande fisk, sydvester, fiskredskap och fiskarbyxor, ett ganska lockande zoologiskt och etnografiskt museum. Hr Paddyson mötte oss i saltboden, rynkade på näsan, nämde något om »infam odör» och förklarade, att han måste ut till sjös igen. Jag skrattade åt honom och fortsatte min väg med Jako-bina, som skulle gå till apoteket och sedan följa Bengta till dennas hem och som frågat, om jag ej ville se, huru de hade det i Bredgrund. »Det är något annat än på Svartskär», tilläde hon med en suck, en alldeles öfver-flödig suckan, tyckte jag. Bengta log, litet högmodigt, efter hvad jag kunde finna. Barnskaran följde oss i en lång rad. Så bar det af bland stenarne bort åt en väg, som än gick uppför, än nedåt i ständiga krokar, mellan kojor och svinstior. Snart var det icke blott men-niskobarn, utan äfven en ansenlig skara grisar, som utgjorde vårt trogna följe. Du skulle hafva sett det lustiga tåget, endast naturbarn, hela långa raden, från och med Jakobina, den sköna fiskarflickan, till och med de små Bredgrundsgrisarne, såväl två- som fyrfotade. Bland kojorna ligger ett och annat ganska snyggt, ljusmåladt hus, och på mina frågor, hvilken som bodde i det eller det, svarades alltid namnet på en sjökapten. Slutligen tyckte jag, att kaptenshusen till-togo i allt för stort antal. Det var icke mer så måleriskt, som när man ser Bredgrund från sjön. Det var allt för fint och putsadt. Jag såg ej längre till några svinstior vid gatan, utan der lågo små trädgårdstäppor med små krusbärsbuskar samt till och med en och annan blomma. Gri-sarne hade också ledsnat att följa oss, och många af barnen äfven aflägsnat sig. De senare kommo dock snart igen för att bjuda ut snäckor, sjöborrar, sjöstjernor och andra hafs-kräk. Jag köpte och stoppade fickorna fulla. En liten barhufvad och barbent sälle med brun kropp och hvitt hår kom släpande med en ung »måge», som han fångat, och ville att jag skulle köpa fågeln, men jag hade icke plats för några fiskmåsar i mina fickor. Fullväxt folk syntes just ieke till, med undantag af en och annan qvinna. Alla männen voro ute på sjön, de flesta på fiske, andra på långresor med handelsfartyg, af hvilka många nu mer höra hemma i Bredgrund, som snart har stor sjöfart. Men så kommo vi till Bengtas hem. »Ar det också ett kaptenshus», frågade jag, då jag