102 de leende vikarne och de löfklädda hol-marne utanför hans födelsestad och framför allt om det vackra Runsala, med dess många majestätiska ekar, hvilkas ljusa färgton så underbart stack af mot den mörka, majestätiska furuskogen längre bort i fjerran, var det liksom hela hans väsen undergått någon plötslig förvandling. Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning under det hon med barnsligt koketteri lät sitt flor fladdra för vinden i kapp med sina lockar, och äf-venså hennes bror, som slutligen lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat att uppsöka henne. »Mins du syster», frågade denne då Svenske slutade »hvilken händelse det var, som vår far så ofta talat om, då Svenskes far hjelpte honom så tappert mot ryssarne?» »Mycket väl, fast jag icke kommit att tänka derpå förut. Det var vid Weich-seln», — inföll Svenske lifligt. »Min far hade fått ett af de uppdrag, som under salig kungens tid hörde till ordningen för dagen, och han skulle med trehundra dalkarlar öfvergå strömmen på båtar för att sedan anfalla ett polskt regemente som låg på förpost på andra sidan. Om fienden redan på förhand fått underrättelse om företaget ar okändt, allt nog, då soldaterne kommit i land motto-gos de af en förfärlig eld och hade helt säkert, instängde som de voro på en smal udde, måst gifva sig fångne, om icke general Buddenbrock, som då var generaladjutant, i spetsen för en skara ryttare skyndat fram öfver ett vad litet längre ned vid floden och tvingat polackarne att fly hals öfver hufvud från sitt läger». »Men var det icke äfven vid ett annat tillfälle» — inföll Ulrika — »som öfverste Svenske kom vår far till bistånd»? »Om man skulle påminna sig alla tillfällen då två af gamla kungens krigare räckte hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man ju få genombläddra krigshistorien blad för blad». »Det är som hade man känt hvarandra i flere år, då några af deras barn så här träffas tillsamman». »Man är alldeles som man vore slägt», sade Svenske hänryckt. »Låtom oss då anse hvarandra som om vi vore det», sade Buddenbrock i det han hjertligt räckte Svenske sin hand, »och du syster kan gerna vara med i slägtskapet och kalla Svenske kusin. — Du glömmer väl icke att lyfta på floret, som du nyss glömde att göra för kusin Meijersdorff, när du möter den nye kusinen», tilläde han skrattande under det Ulrika, rodnande i kapp med Svenske, räckte denne sin hand att kyssa. »Med stort nöje», sade hon då Svenske sökte framstamma något om hans ovana att skicka sig vid hofvet och att de nye slägtingarne helt säkert skulle komma att skämmas för honom, »med stQrt nöje kallar jag sonen af en min fars gamle krigskamrat kusin. Och om min allvarlige kusin icke har något deremot», tilläde hon med det lilla näpnaste småleende »skola vi tillsamman söka lära oss — vivre å la mode de Paris, ma foi». »Sakta Ulrika, der kommer »ma foi» gående med ma mère och hela la haute, och fastän han räknar sig till dina trognaste drabanter, torde du för sådana ord icke vara säker för hans stora huggvärja allra helst då han som nu är rigtigt hungrig efter duell». Meijersdorff afslutade samtidigt den korta teckning af Svenskes bedrifter och karakter, hvarmed han började då vi skildes från honom och friherrinnan; och att denna icke varit till den unge mannens fördel framgick tydligt af den stela hels-ning, hvarmed friherrinnan mottog Svenskes presentation. »Mitt barn, du går ju rigtigt som en somnambul» sade hon i det hon vände sig till sin dotter i en förebrående ton som hon likväl sökte göra så skämtsam som möjligt. »Baron Meijersdorff har redan två gånger helsat på dig utan att bevärdigas ens med en blick. Om det händt en af dessa infödde», tilläde hon med en halft föraktlig blick på Svenske, »på hvilka man knapt kan se om de helsa eller icke, så styfva äro deras nackar, hade det varit mindre underligt; men nu — jag hoppas emellertid, min bästa baron, att er kända generosité icke tillåter er någon misstanke, rörande min dotters éducation». »Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja sina sändebud», fortfor hon hviskande åt Meijersdorff, »en familj af condition kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap, sist Broman och nu denne. Så län