101 kungen frågat honom om, och tjenstgjorde icke längre såsom värmeledare mellan Svenske och systern. Genom denna ändring fann sig Svenske plötsligt ensam med den unga damen, och det gälde nu för honom att icke visa sig alltför tafatt. Men ju mer han funderade öfver sättet att öppna samtalet, dess trump-nare vardt uttrycket i hans ansigte; och under det fåfänga sökandet efter ord, kom han att slutligen tillgripa ett ämne, som han minst af alla sökte. »Fröken skrattar således icke, som mången gjort här i hufvudstaden, åt mina gammalmodiga kläder», frågade han då den nya perukens företräden framför den* gamla allmogens voro på vederbörligt vis afhand-lade. »Hvarför skulle jag göra det? Blått och gult äro ju de gamla svenska färgerna och de kunna väl icke uppväcka någons löje» ?» På detta svar följde en lång tystnad. Det syntes nästan som skulle samtalet helt och hållet afstanna, då en äldre man visade sig i en af sidoalléerna. »Låtom oss påskynda våra steg», sade Ulrika lifligt i det hon tog hans arm, »annars blifva vi utsatta för amiral Stenhööks sarkasmer, och det vore en obehaglig början för en kavaljer, som första gången besöker vår hufvudstad». »Han är en gammal tvärvigg», fortsatte hon, då de kommit in i en sidoallé, »som endast ifrar för gamla bruk, och bär ständigt och jemt utslagna spetshalsdukar och röda och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år tillbaka äro aflagda». »Tycker då fröken endast om hvad som är nytt och på modet?» »Visst icke, men hvarje menniska bör få följa sitt eget tycke och icke såsom han oupphörligt predikar tvingas att endast göra hvad som är comme il faut — men, å pro-pos comme il faut, så nämnde hofjunka-ren nyss», tilläde hon skrattande, »att samme amiral nyligen skulle hafva sagt att det icke vore comme il faut att tala då man åt, hvilket hade väckt monsieur Laformes synnerliga förtjusning». — — »Men ni är så tyst», fortfor hon efter en stund, då Svenske icke lyckats utfinna någon mer uppslagsända för konversationen. »Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet, jag som kommer så långt från vildmarken? Sockerbrödet smakar o-vandt för den som fått hungra allt ifrån sin barndom». »Så serieux och allvarlig! — Munter och glad skall man vara»,sade hon i till-gjordt allvarlig ton under det hon fäste på honom sina skälmska ögon. — »Det är icke nog att vara tapper, min herre, hür skola väl vi damer våga att skänka våra färger åt en ungersven som ser så grym och bister ut»? Svenske rodnade för denna oväntade tillrättavisning. Äfven hon gjorde alltså anmärkning, sade han till sig sjelf, öfver hans sätt att skicka sig. Men det var icke längre öfversittarens hån, som stötte honom tillbaka. Den förtjusande skälm-aktighet, som lyste fram ur hennes blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han, på hennes uppmaning, berättade uppträdet på kaffehuset, började hans tunga, till hans egen stora förvåning, att tala med allt större ledighet. Men vårsolen smälter äfven den starkaste is och han var icke af naturen en sådan tvärvigg att icke hans följeslagerskas muntra skämt skulle komma hans trumpenhet och stela allvar att gifva vika. Aldrig hade han också sett någon dam som förde sig med sådant behag och hennes små, nätta, rödklackade skor, som knappt lem-nade det ringaste fjät efter sig i den slät-sandade gången, hennes behagfulla helsnin-gar med hufvudet, åtföljda af den utsöktaste nigning, kunde icke annat än uppväcka hans lifligaste beundran. Hon var, som han sedan beskref henne för Lars, lika fin och skälmaktig som en ekorre i Maj månad. Hon hade för öfrigt, hur hon än skämtade med honom öfver hans trumpenhet, hvarken talat om hans gammalmodiga gula väst af chamoiskläde eller hans ostickade hjortlädersgehäng och icke en blick en gång hade kommit honom att tro att hon derpå fäste något afseende. Tvärtom talade hon med mycken vördnad om hans fader och mycket mer fordrades icke för att få Svenske till vän. Han svängde gehänget för att få värjan att hänga mera vågrätt. Hatten rörde sig under gåendet och kom allt mera på sned. Med ett ord, man kunde tydligen märka att det gafs ett sträfvande hos honom att vara så angenäm som möjligt. Då han talade om