104 ifrån kunna kommendera honnett folk’ —; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... — Men jag ser att min mor och syster ämna sig hemåt. — Farväl; glöm icke bort Gyllenborgska Malmgården i morgon afton klockan sju». Med dessa ord lemnade han honom. (Forts.) En afsigkommen. Han var för många år se’n En glad och treflig fyr, Hvars ögon och hvars hår se’n Gjort mången tärna yr. Han såg sig kring i lifvet Med pigga ögon två, Utfattig — det är gifvet — Men lika glad ändå. Från universitetet Han kom med godt betyg. Det var det feta betet Han räknat på i smyg. Han kände verlden föga Och tänkte så med fog: Har jag ett öppet öga, Utsigter får jag nog. Och som så många andra Begynte han också Den extra vägen vandra, Som tusen trampa på. Ty extraordinarier (Det kan man ofta se) De bli ibland Notarier Och Kammarskrifvare! Så plitar han och skrifver Med möda och förtret; Men, eget nog, han blifver Ej fetare för det. Slikt måste den förundra, Som känner att vår vän Har sina fyrahundra, Ej noga räknadt än. »Men det är klart», så träter En burgen borgersman, »På källare han äter Och går på Operan. Om så mitt dagsarvode Jag skött i unga år, Jag ganska ■ säkert stode Ej på den punkt jag står». Den gamle hade kunnat Väl säga mer. Hvad tycks! — Vår »extra» sig förunnat Dertill en extralyx. Han gått och sig förlofvat Helt frankt och oförskräckt Med en, som hade lof att Med Job’n vara slägt. Och år på år förrunno — Trots ett sanguiniskt sinn’ Förhoppningarne hunno Betydligt torka in. Den står just ej på tendern Af lyckans jernbanståg, Som nyss i statskalendern Man bland Kopister såg. — — — Nu var han gift och hade Ett barn — visst bara ett — Men såsom många sade: »Det är dock alltid ett». Och samma många mente: »Frun såg ej lycklig ut». Men hur det var, förtjente Han allt det der till slut. Ty vill man blommor draga Om vintern opp — ja då Man måste ock så laga, Att de i solen stå. Men sol det var det knapt med Uti Kopistens vrå — Och derför gick det rappt med Att åter bli blott två. Men likafullt så satt han Och skref och skref och skref. Hans förmän sade, att han Allt tråkigare blef. Och några höllo före, Han var en sådan man, Som ser på hvarje öre, Som hustrun tarfva kan