105 Men hustrun, stackars qvinna, Hon såg nog hur det var. Hon såg de tårar rinna, Som blygseln hållit qvar. Och bäst man talte illa Om honom och hans namn, Så somnade hon stilla För evigt i hans famn. — — — Se’n klagar ej Kopisten Att lönen är för klen, Och ej han märker bristen På skjorta hel och ren. Hans hatt är röd som räfven Och ytterrocken kort, Och handsken uti näfven Af egendomlig sort. När så han synes vandra På gatan då och då, Lär ingen kunna klandra Att han får ensam gå. Det tycks, som vill han säga: »Bry inte er om mig, Jag hör till dem som ega Sin framtid bakom sig». Isidor Lundström. Också en bal. Det var med stort nöje jag emottog inbjudningskort till den bal fru Credit gaf den 9 d:s. Fru Credit är nemligen, som vi alla veta det mest firade fruntimmer i Stockholm, och hennes baler och emottag-ningar äro vanligen till trängsel besökta och oss emellan sagdt icke endast för supéns skull, som det annars händer litet hvar stans. Hon är allas favorit; bättre än någon annan vet hon på hvad sätt vi helst önska gå i ledband och känner till punkt och pricka vårå seder och bruk, ehuru hon är af utländsk börd. Hvad som väl också gör sitt till att råga allas beundran för henne är att hon är rik, kolossalt rik, påstås det.. . ingen vet huru mycket hon har! Ingen köpman kan spekulera djerfvare än hon och hennes välgörenhet har inga gränser. Så snart ett företag blir populärt, finner det genast i henne en liberal beskyddarinna och om pengar tryta för någon välgörenhetsinrättning, vädjar den aldrig i sin nöd förgäfves till hennes goda hjerta. För mig var det särdeles kärt att finna mig vara ihågkommen af henne. Mångfaldiga gånger hade hon gifvit mig prof på sin välvilja, men jag hade skäl att tro mig vara fallen i onåd. Hennes bjudnings-kort öfvertygade mig om motsatsen och, som jag redan haft äran säga, det var med stort nöje jag emottog detsamma. Ändtligen kom baldagen och min åtrå att tacksamligen få buga mig för fru Credit var så stor att jag otåligt räknade timmarna till klockan nio, då jag hastade till hennes hem. Hon bodde i ett nytt hus, hvars yttre föreföll mig temligen smaklöst. Trappuppgången var det äfven si och så med, men väl inkommen i tamburen till hennes våning fann jag att jag gästade en person som hade sinne för att lefva komfortabelt. Tamburen var till trängsel fyld af en mängd herrar och damer, som voro ifrigt sysselsatta att förvandla sig från oformliga puppor till lysande fjärilar. Jag gjorde som de, åtminstone bjöd jag till, betjenten öppnade salongsdörrarna och i ett nu stod jag framför den förföriska värdinnan. Hon var sig alldeles lik. Betagen stirrade jag på henne. Hon lönade också väl mödan att betraktas. Snarare stor än liten var hon visserligen mycket yppig, men hennes fetma var så väl fördelad, att man ej nändes önska sig henne annorlunda. En vacker och böjlig hals uppbar ett det näpnaste lilla hufvud, som pryddes af yfviga lockar af en ovanligt vacker mörkbrun färg. Hon var blek, men några ådror få-