143 som icke utan många svårigheter torde kunna undanrödjas, hvilket delvis äfven är förhållandet i Indian Territory med sina 72,072 indianer, uti hvilket territorium man dock finner ett ganska betydligt antal indianskolor samt på sina ställen ett aktnings värdt försök från indianernas sida att bedrifva åkerbruk och boskapsskötsel. I det rika California och de skogrika Oregon och Washington territory lefva resp. 7,273, 5,635 och 13,788 indianer under de mest olika omständigheter. En del äro nemligen jordbrukande, en del fiskare under det att en del ströfva omkring och föra ett oregelbundet lif, ofta till skräck för den hvita befolkningen. Äfven gentmot Unionsrege-ringen ha de der befintliga stammarna visat sig uppstudsiga, och temligen allmänt bekant torde vara hurusom för trenne år sedan kufvandet af Mo^oc-upproret vid Stilla hafvet kräfde stora penningesummor och många officerares och soldaters lif. I umgänget med de hvita inlägger alltid indianen, i hvilka förhållanden han än lefver, stor tillbakadragenhet, gränsande till misstänksamhet. Det vill nästan synas som han aldrig kunde förmås glömma, att det land de hvita inkräktat en gång varit hans, och att denna känsla är så glödande stark, härflyter väl också till en icke ringa grad deraf, att den hvite icke alltid hållit sina löften mot indianen, icke alltid uppfört sig på ett sätt som ingifvit den röde mannen någon synnerligen hög tro om den hvita civilisationen. Hugo Nisbeth. Boknyheter. Ponsard, Francois, Hedern och penningen, komedi i fem akter. Fri öfversättning af Edv. Bäckström. (Sthm 1875. Pris: 1 kr. 50 öre.) Det skulle ej kunna falla oss in, äfven om vi hade tid och utrymme till vårt förfogande, att här ingå på ett närmare bedömande af Ponsards stycke, hvilket redan för längesedan af dagbladsgranskningen skärskådats från alla sidor. Blott en sådan, som måhända ej nog påaktats, ville vi en smula framhålla. Ponsard har med »Hedern och penningen» i tekniskt hänseende åsyftat ett upplifvande af den gamla franska komedien, af Molières och hans samtidas sätt att bygga och utveckla dramat. Det var honom angeläget att i motsats till romantikerna, göra sitt stycke så enkelt, så naturligt och allmänt fattligt som möjligt. Deraf denna enkla handling, detta karakterernas utvecklande hufvudsakligen genom dialogen, detta bruk af kontraster m. m., som eljest synes mindre förklarligt och motiveradt. Men liksom alla efterbil-dare af ett maner, hvilket icke i och för sig kan åberopa något berättigande för alla tider, har äfven Ponsard blott förmått ge oss den yttre formen; den lefvande anden har krympt samman under bemödandet att icke på någon punkt svälla ut öfver och skada den förra. Trots detta hufvud-fel låter hans drama alltid se — eller rättare höra — sig med nöje, för den udd-hvassa, på sentenser och slående kraftuttryck rika dialogen, på hvays utarbetande förf, nedlagt stor omsorg. Och just denna sida af stycket är det också som låtit öfversättarens talang framstå i hela sin ovanliga styrka. Ty med fullkomligt riktig takt har öfvers. valt den väg för sitt värf som förf, redan utstakat. För att gifva sitt arbete just den ton och hållning som vederborde har han gått tillbaka till mönstren från vår egen gammalklassiska tid, till de gustavianska skalderna och deras närmaste efterträdare och själsfränder. Utan att blifva arkaistisk, utan att låta märka skolan, har han ypperligt uppfattat oeh åter-gifvit de gamles lätta, fina diktion, deras utsökta och dock naturliga samtalston, deras spetsiga, af sjelfva versarten framlockade uttryck och infall. Man jemföre t. ex. ett stycke af Leopold eller Remnler med hr Bäckströms Öfversättning; och man skall ^förvånas Öfver frändskapen i hela hållningen, på samma gång man måste tillstå att öfvers. sällan, om någonsin, lemnat nutidens språk eller uttryck ur sigte. Härtill kommer en särdeles stor skicklighet i alex-andrinens behandling, äfven den ett återupp-