147 vägen, men de hade aldrig dröjt så länge der eller arbetat med sådan värme. Midt under mina funderingar Öfver den upptäckten, kom Paddyson svängande med stark fart ned till sin jakt, sprang om bord, ropade ett kort och vresigt »kast loss» och seglade af, utan att ens se åt Cornelius-sons båt, deri jag ännu satt. Lycklig resa, tänkte jag och kände mig ganska upplifvad af den affär den, synnerligen då iag såg, att ingen af det öfriga O v O O 7 O O sällskapet följde med. Ran sköt, som vanligt, god fart. Ju mer seglen aflägsnade sig, dess bättre kände jag mig till mods, och när de slutligen helt och hållet för-svunno i skymningen, reste jag mig, drog ett djupt andetag, som släppte in en god del frisk hafsluft i mina lungor och blåste bort ledsama tankar. Jag reste mig för att ändtligen.gå in till den gamle fiskaren, men glömde det åter, då jag såg fröken Agda och Corne-liusson komma ut från stugan, sätta sig på ett klippstycke och börja ett samtal. Jag satt allt för långt från dem för att deras ord skulle kunna hinna till mig, men jag tyckte mig dock märka, att samtalet rörde sig omkring något mycket allvarligt hvilket helt och hållet sysselsatte dem. Den unga damen såg med ett så innerligt deltagande på den gamle fiskaren, och i hennes anletsdrag låg ett så hjertegodt uttryck. Aldrig förr hade jag sett henne sådan. Förut hade jag funnit något stolt och högdraget i hennes skönhet, något som höll på afstånd, som till och med afskrämde; men nu var der idel godhet, menniskovänlighet, medkänsla, med ett ord något högst tilldragande. Jag blef sittande i båten och riktade mina blickar ständigt vester ut. Det var en vacker aftonhimmel, men hvad jag fann ännu vackrare, det var ett ungt qvinno-hufvud, en skön och lefvande camée, som tecknade sig med de ädlaste linier och verkade i den mildaste färg mot den glödande luften, ett mästerverk på guldgrund. Detta hufvud tillhörde icke Jakobina, det ljuslockiga naturbarnet. Hvad kunde väl fröken Agda, den öf-verlägsna, fint bildade qvinnan, hafva för hemlighet tillsamman med den gamle simple båtkarlen? Det var något som förvånade mig. Aldrig förr hade jag sett dem tala ett enda ord med hvarandra. Nu tycktes det som den gamle sjömannen skänkte Agda hela sitt förtroende. Corneliusson hade allt från det vi började segla till samman visat mig mycken vänlighet, men något förtroende hade icke från hans sida, lika litet som från min, kommit i fråga. Han var tvärt om ganska sluten, så som detta kustfolk i allmänhet tyckes vara. Det enda han låtit undfalla sig eller, rättare, locka ur sig var på seglingen från Bredgrund, då han, i det vi nalkades Svartskär, lät mig veta, att han haft en son, som varit med på det förolyckade Goda Hoppet. Stackars Corneliusson, tänkte jag, och jag sade det väl också, men det öppnade icke gubbens hjerta mer för mig. Och nu satt' han så förtroendefullt och utgöt sina bekymmer för en ung qvinna som var af så himmelsvidt olika natur med honom! Skulle hon förstå sig på hvad man kallar det verkliga folket bättre än jag som just sökte dess sällskap, som hyste deltagande för dess sorger och fröjder, sorn sökte intränga i dess lifsåskådning, lära mig känna alla dess förhållanden och kanske äfven slå mig ned bland det för alltid? Ja, vet du Alrik, på något sådant hade jag verkligen tänkt, och det på fullt allvar. Jag ville, såsom jag någon gång förut sagt dig, hinna upp till att varda menniska och slippa från allt det otyg som lådar vid en så kallad verldsman. Du kan må hända icke tänka dig en kunglig sekreter såsom' skärgårdskarl, men jag hade tänkt mig in i den förvandlingen. Jag kom en gång att nämna något derom för fröken Agda, och då hon skrattade åt mig, förklarade jag helt uppriktigt och sanningsenligt, att jag funderade på att köpa en stuga någonstädes i skärgården och på fullt allvar såsom yrke slå mig på fiske. Då skrattade hon endast ännu mer, hvilket gjorde att jag helt knapphändigt bugade mig och lät henne skratta i min frånvaro. Och nu umgås hon sjelf med' gamle fiskare och sjömän samt rör sig bland dem, som hade hon aldrig haft annan sällskapskrets! Det var detta som förvånade mig, men också började gifva mig eh annan föreställning än jag förut haft om henne. Den föreställningen tycktes ännu mer styrka mig i tanken på egen fiskarstuga och eget skär-gårdslif. Så kom natten. Den sköna bilden på guldgrund hade försvunnit. Corneliusson kom ned till mig. Han var mer