148 meddelsam än vanligt, talade om sin sorg Öfver sonens och Goda Hoppets förlust och tyckte sig icke kunna nog berömma den rara fröken som så hjertligt deltagit i hans bekymmer och sökt trösta honom i hans grämelse. Han omtalade äfven, att hon rådgjort med honom, huru en ny båt skulle skaffas åt Niklas Jakobsson samt att hon ville sörja tör att få i hop penningarne till en sådan. Den underrättelsen kom mig att blygas. Icke hade jag tänkt på möjligheten att hjelpa det stackars fiskarfolket med en ny båt, hvilket dock utan tvifvel mycket väl låtit sig göra genom en insamling bland badgästerne. Jag hade prisat den gamle fiskarns raskhet och sjelfuppoffring, liksom hans dotters skönhet och frihet från de så kallade bildade qvinnornas tillkonstlade -väsen, men dervid hade jag också stannat. Nu kom en af dessa bildade qvinnor, en som i salongen var så öfverlägsen, en firad och som man kunde fruktat, bortskämd ung skönhet, och var genast färdig att hjelpa ett par stackars naturbarn, med hvilka hon icke kunde ega något gemensamt intresse, samt att göra det utan allt buller eller den ringaste skymt af att vilja väcka uppseende. Ty värr var det väl redan för sent, hvad åtminstone den gamle fiskaren vidkom, men afsigten var derför icke mindre vacker. Detta gaf mig åtskilligt att tänka på. Mina tankar flögo, som vanligt, vida omkring, men denna gång återvände de ständigt till samma punkt som var både utgångspunkt och slutpunkt. Fröken Agda har liksom jag, tänkte jag, ledsnat vid det tomma lifvet i en stor stads fadda sällskap med ett futtigt eller intet slutmål. Hon känner sig dragen till det okonstlade folket. Måhända har jag kunnat verka på henne, fastän hon alltid med skämt mött mina uttalanden i det afseendet. Det var hvad jag tänkte den natten på Svartskär. Nu skrattar jag sjelf åt min egenkärlek, ty nu vet jag huru föga mitt tänkesätt då ännu hade verkat på Agda. Hvilka härliga slott bygde jag icke den natten! Till sitt yttre voro slotten endast låga kojor eller, rättare, en enda låg koja, liknande Niklas Jakobssons hydda. Jag hade glömt den gamle sjuke fiskaren, till och med glömt hans vackra dotter, för hvilken jag dock ännu få timmar förut känt så stort deltagande. Du frågar troligtvis, om jag varit kär i den sköna Jako bina. Hvad vet jag? För den känslan har jag verkligen icke gjort mig så noga reda. Jag fann henne enkel och sann, på samma gång som vacker och naturfrisk, och detta var för mig något ovanligt. Jag svärmade kanske något litet för henne, hvaråt du naturligtvis skrattar, ty det måste gå öfver vanligt stockholmsförstånd. Jag kände då icke ännu hvad jag nu vet, att Jakobina hade en fästman, unge Cor-neliusson, styrmannen på Goda Hoppet. Emellertid tänkte jag icke längre på fiskarens dotter, lika litet som på honom sjelf. Jag gick icke in i stugan, utan ströfvade omkring på skäret hela natten, största delen af tiden utanför stugans fönster. Det var en temligen mörk natt. På långt håll blänkte Sälö fyr. Rundt omkring mig såg jag endast det svarta vattnet. Vågorna sqvalpade mot klippan, och på andra sidan hördes bränningarnes väldiga brus, enformigt, söfvande, men som förde mig vaken in i drömmarnes land. Huru härligt, drömde jag, att bo här på skäret, långt bort från allt dumt glitter, fals och flärd, fri från bullret af sqvall-rande tungor, orörd af »konvenansens fordringar», ensam med sina egna tankar och med ett älskadt väsen. Då först kan man finna sig sjelf och möjligtvis leta ut meningen med sin närvaro på jorden. Då och då kastade jag en blick genom det lilla fönstret. Eld fladdrade på spiseln. Jag såg tydligt allä föremål der inne, men mina ögon fäste sig vid blott ett enda, och detta tycktes mig vara det som långt mer än spiselelden upplyste det torftiga rummet och gjorde det till ett strålande praktrum. Det var icke fiskarens dödsbädd jag såg, icke den vackra Jakobina, utan Agda, soiii nu satt, såsom tröstens menniskovordne ande bredvid den sorgsna skärgårdsflickan, liksom hon förut på aftonen uppfylt samma sändning hos den bekymrade båtföraren. Det var en syn, som jag aldrig glömmer. Jag satte mig utanför stugan och blef der sittande under den återstående delen af natten, med blickarne hela tiden riktade på den vackra gruppen inne i rummet och med tankarne på huru innehållsrikt lifvet kunde vara just här i ensamheten. Det vardt slutligen mörkt i stugan,