163 från bandrosen i hårpiskan till skospännet är han en fullkomlig ädling.» »Han är också af god och gammal adel», tilläde friherrinnan, i det hon upphörde med sitt arbete. »Hans far var en mycket för-tjent officer, som ofta camperat tillsamman med min far, von Hagedorn, och han sjelf saknar icke heller meriter. Om ryktet talar sannt, lär han hafva utmärkt sig för stor bravoure i campagnen vid Rheinström-men; och sedermera, då han tjenstgjorde vid regementet Deux-Ponts, lär han hafva varit den skickligaste fäktaren vid regementet.» »Jag har hört detsamma, och har svårt att förstå Ulrika, som visar honom en sådan disgrace.» »Han vågade ju till och med sitt lif den der aftonen, då det stora tumultet var på klubben. Jag kan aldrig tro annat än att Lagercrantz hade sitt finger med i det spelet . . . men derom ville Buddenbrock aldrig höra talas; och då jag bad hononi akta sig för Lagercrantz, sade han alltid att denne vore en tapper officer, som tj enat under gamle kungen, och en sådan borde han alltid anse såsom en kär vän. ...» »Men se här är ju Ulrika», af bröt hon sig, då hon fick se sin dotter inträda. »Mitt bam, hvad du ser blek ut; — en flicka med god éducation bör alltid söka att hafva en jemn couleur.» »Mig fattas intet», svarade denna, i det hon lutade sig ner öfver fröken Liewens sybåge. »Du säger det der intet, med en så besynnerlig ton», sade fröken Liewen med en frågande min; »jag ser att det icke är riktigt väl, mon ange. Skall jag hemta litet ungerskt vatten?» »Förlåt mig, min vördade mor, för min brist på éducation», sade Ulrika med ett eget tonfall i rösten, som tydde på att det icke var första gången hon fick denna förebråelse; »men jag hörde nyss en så ryslig historia af Sara, som hon fått höra af monsieur Laformes kammartjenare ...» >?Hvilket sqvaller har Sara roat sig med nu igen», af bröt friherrinnan henne häftigt, i det hon antog sitt vanliga stränga och högdragna utseende; »säkert endast någon borgarfru som tagit lifvet af sig vid Sill-hofvet, för att göra sin man förtret, eller må hända vår söta Clemence fått den farliga, hundsjukdomen som lär gå på landet.» »Den unge kavaljeren, som Henrik presenterade för oss i Kungsträdgården, lär i går eller i förrgår blifvit skjuten långt ut på malmen af baron — Meijersdorff.» »Henrik begår då aldrig annat än sottiser», sade friherrinnan likgiltigt, i det hon återtog sitt arbete; »kan du tänka dig, kusin Liewen», fortsatte hon, »att han föll på den idén att icke allenast presentera en sådan ung étourdi för mig utan äfven uppgöra kusinskap mellan honom och Ulrika? — Han lär redan första dagen som han var i residenset hafva öfverfqllit några äldre officerare; och huru tölpaktigt bar han sig icke åt, då han i vår närvaro var färdig att för ett blott raljeri draga värjan.» »Han lär emellertid vara af gammal adel», invände Ulrika, »och Henrik sade att hans far och vår varit goda vänner och krigskamrater under den stora ofreden.» »Att tala om gammal adel, när frågan är om Svenske-slägten», sade friherrinnan med en åtbörd af förakt. »Ingen med det namnet kan ju ens uppvisa fyra rena anor. Hans farfar hette som ynglingen Carl; hvad tjenst han hade der ute vid kommissariaten i Tyskland och Polen känner man icke så noga, men att han hembragte en otrolig summa pengar, för hvilka han — jemte de han sedan vann på kaperierna i Göteborg — kunde på gamla dagar köpa sig flere stora gods i Sverige och bygga ett slott, för att bevara sina röfvade egodelar. Gården hade flere hundra år förut tillhört en gammal längesedan utgången familj, som också hette Svenske, och nu använde han så väl sina penningar att han fick flere förnämas förböner för sig hos salig kungens far för att blifva adlad, och — kan kusin tänka sig något mera oförskämdt — då uppsatte han i sin matsal den gamla ättens vapen för att inbilla alla narrar att han hade ett långt slägtregister. Om ryktet talar sant, förbjöd han till och med sina efterkommande att taga ett mera modernt och civiliseradt namn, såsom flere andra, hvilka följt den tyska heraldiken och kallat sig von Trumpetenklang eller von Oxensvans.» »Hans son, denne tölpens far», fortfor hon skrattande, »som sedan ärfde de röfvade egodelarne, var visserligen en ganska tapper officer som fäktade med stor bravoure i salig kungens campagner, men .... Hon tystnade här, liksom något gam