162 hofmännen i väl tydliga ordalag förstå att fästningen icke längre var fullt så svår att storma som till förne. — Men . låtom oss, som sagdt, lyssna till hvad de båda damerna hafva att förtro hvarandra. »Sakta, mon amie», af bröt fröken Lie-wen, i det hon fäste ögonen på henne och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour le badinage bon, pour le ma-riage non. Må han dö, som du säger, af pur chagrin, min hand får han ej.» »Men icke tänker väl mon ange Malena continuera i sitt möstånd så länge hon lefver? Laforme är ju för öfrigt en hygglig ung man — af adel.» »Hans farfar var kock.» »Malice; — hans stamträd går tillbaka till Frans I.» »Han har en ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig, säflig — och lat i allt utom i konversationen — slösaktig — dum, för att icke säga idiotisk ...» »Grand Dieu, med hvilken värme du säger allt det der», sade friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte dödligt hafva sårat dig på sista assembléen.» »En bagatell», svarade den andra lik-nöjdt, i det hon återtog sitt arbete — »men å propos friare och fester, har majestätet tagit någon ny démarche mot Ulrika.» • »Han har yttrat sin höga disgrace öfver monsieur le baron, för dennes uppträdande på hans sista barnbal i Carlbergs-parken i höst, och hotat att sända honom öfver till Finland. Hans sköna grefvinna får emellertid nu återvända till hufvudsta-den, sedan han lofvat att tillhöra partiet, och hon torde vara vårt bästa skyddsmedel.» »Sedan den der fatala aftonen, du minnes, då han moquerade sig öfver mitt yttrande, att han kunde göra sina romanresor med sina galanter ända intill hjertat af Cha-telet i Paris, blott han upphörde att skänka Ulrika sin höga uppmärksamhet, har han flere gånger sagt, att han aldrig skulle glömma en sådan förolämpning mot sitt majestät.» »Men det är olikt honom att länge trif-vas med dåliga tankar mot sin omgifning, och han var ju mycket nådig mot Henrik inilan han for.» »Blott några skämtsamma ord, mon amie, och ett vänligt handslag, då Henrik förklarade på hans fråga, om han vågade gifva sig ut på sjön under en så stormig och mörk natt, att han ville trotsa hvarje oväder, när han finge den nåden att öfver-bringa Hans Majzts order till trupperne att hålla sig redo för att tåga mot gränsen.» »Blott min man, generalen, ville vara så obligeant och slå dessa välsignade ryssar »en grand bataille», tilläde hon tankfullt, »skulle jag vilja bjuda både majestätet och dess hessiska anhang spetsen.» »Ja, och om jag vore karl», inföll fröken Liewen lidelsefullt, i det hon fäste sina blixtrande Ögon på sin vän, »jag skulle gå till fots genom snödrifvorna ända till Finland för att få deltaga i nederlaget på dessa ryssar.» »Våra krigskokarder voro emellertid förtjusande på sista assembléen», fortfor hon, i det hon kokett vände en liten bandros mot friherrinnan, »och många så intagande flickor som Ulrika skulle snart förmå alla mössorna att lemna fanan.» »Ah, mon amie, tala icke om Ulrika!» svarade friherrinnan med en min. som på samma gång utvisade trötthet och likgiltighet. »Hon är ju icke mäktig af någon enda stor tanke; ej en droppe von Hage-dorn flyter i hennes ådror. Såg du, par exemple, hennes courtoisie för den finske ynglingen för några dagar sedan i Kungsträdgården, under det hon fullkomligt negligerade vår aimable baron?» »Nej, söta syster, jag dröjde så kort tid qvar och är verkligen allt för litet curieuse att efterfråga namnet på alla unge män som svärma här för kriget; men att negligera baronen var oförlåtligt.» Dörren öppnades nu och en kammarjungfru inkom och anmälde att monsieur Laformes franske kammartjenare varit »der ute» för att höra om hennes nåd friherrinnan var hemma, och då hon sagt att friherrinnan var utfaren, hade han svarat att hans herre skulle komma åter kl. tre, för att göra sin visit.» »En särdeles artig man, denne hofjun-kare», sade friherrinnan, då kammarjungfrun stängt dörren, »men han kan dock icke jemföras med baron Meijersdorff, på hvilken man tydligen kan se på hvarje rörelse att han frequenterat le Beau Monde i Paris.» »Såg mon amie, med hvilken grace han bugade sig för oss då vi möttes i går i alléen; — och med hvilket utsökt behag förde han icke sitt spanska rör! — Ja, ända