166 adresse och kantiga åtbörder skola ju jaga bort alla damer af condition.» »Låt detta vara min ensak, min herre. Ulrika synes intressera sig för honom — om baronen bortskickas till Finland måste majestätet finna något annat hinder i sin väg. — Ni förstår mig?» »Certainement, mon amie, men om skogens son icke vill?» »Säg honom att en viss fröken, som intresserar sig för honom, önskar det.» »Ni, min fröken —?» »Eh bien», skrattade fröken Liewen åt hans häpna uppsyn, »då kunde ju också ni få tillfälle att taga revanche med edert älsklingsvapen — men — raillerie å part — det var ju om Ulrika som det var fråga .... jag litar alltså på eder zèle och tystlåtenhet», af bröt hon sig, då hon hörde friherrinnans steg i rummet bredvid, i det hon återtog sitt arbete. Samtalet fortgick nu om tillredelserna till den kungliga assembléen och franske ministerns S:t Severins, stora middag för sina vänner några dagar senare, hvilken sistnämnda isynnerhet intresserade Laforme, som icke nog varmt kunde framhålla monsieur Lemartins förtjenster i gastronomin och trancherkonsten. Assembléen intresserade emellertid damerna mera. Det hade lång tid förflutit sedan någon fest egt rum på hofvet. Drottningen tyckte mera om att fördjupa sig i studiet af de heliga böckerna och det föregående århundradets kyrkofilosofer än att,, åskåda menuetter och contradanser och äfven kungen älskade föga större samqväm. Man visste emellertid ännu icke säkert om man skulle fira hans födelsedag med as-semblé eller om »festiviteten», såsom Laforme sade, »skulle utgöras af procession, predikan, oratorium, skådespel eller bankett». Emellertid visste man att komedi-anterne vid Bollhuset fått nådig befallning att hålla sig i ordning och att hofskrädda-ren förfärdigat dyrbara drägter åt dem. Denna senaste nyhet hade skingrat de flesta farhågorna och brodernålarne hade derför under flere dagar varit i ständig rörelse. Laforme var icke den minst skicklige af sällskapet i konsten att sticka ett vackert konstbroderi till styfkjorteln eller att rynka en prydlig falbolan och, då han härigenom fick tillfälle att fägna sina ögon med åsynen af la belle Henriette, underlät han icke heller att lägga sin skicklighet härutinnan så mycket som möjligt i dagen. Först sedan man intagit »thé å 1’anglaise» och Ulrika tvänne gånger spelat Laformes sista air på klavecinen, fann sig denne nödsakad att taga afsked. IX. Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma, och nyhetsjägarne hade varit på flitig jagt efter nya underrättelser om allt det underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången läcker kalfstek — för att icke ännu mer blotta deras yrkeshemligheter — hade, till hus-fadrens stora ledsnad, satts på spettet för deras skull, många blickar, värda mer än konungariken, hade deras möda att samla upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem. Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med alla sina gesäller och lärlingar att förgylla och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkon-terfejaren Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja», 5 riksråd och 6 presidenter, och målaråldermannen Mörck, hade haft ett ofantligt arbete, sade andra, med att sätta det gamla, bofälliga huset i ett sådant skick att det kunde mottaga den lysande samling gäster som väntades. När dagen för festen slutligen vardt känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så visste alla menniskor hvad »det» betydde och hela Stockholm var i rörelse; och när man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och med att tänka både på riksdag och sekreta utskott. De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade helt säkert af otålighet icke på länge fått en blund i sina ögon. De hade uttömt största delen af sin uppfinningsförmåga, för att narra sig till mera tyg till roben och styfkjorteln; och många sömmerskors heder hade säkert lupit sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar vidare än det mera anständiga mått