167 af fyra och en half aln som yppighetsför-ordningen föreskref. Den enda kanske af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt högtidligheten, var konungen sjelf. Han älskade icke stora assembléer både för dansens skull och ännu mindre för kortspelets, hvilket han mest af alla tidsfördrif afskyd-de. Utom en allmän motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen några andra ledsamheter, som ännu mer bragte hans annars goda lynne ur jemnvigten. Det hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra förtretligheter gjorde den vackra Xismènes död på konungen det obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att hinna undan, öfver allt hvart man vänder ögat. Muntert ljudande skall af trumpeter och valdhorn höras på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stå jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade elgarne. Då höres ett doft brus, djupt inne i skogssnåren, likt det som vårfloden gör, då hon bryter den sega flodisen. I vida kretsar banar det sig väg genom skogen; brakande höras träden gifva vika för det allt starkare dånet. — Det är elgarne som närma sig. Pass på jägare, der ner på slätten! Hur vildt och förtvifladt är icke språnget på den unge élgkalfven, då han flåsande störtar sig ut på slätten. •Hjertat klappar högt hos jägarne, der borta bakom de högstammiga ekarne. Ögat stirrar på målet, handen hvilar på fäng-pannan, andedrägten hämmas. Gif akt! — Nu är han inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jagthundarne. — Kungens öga strålar af glädje. Han är icke längre endast den godmodige gubben med de slappa dragen; det är jägaren och soldaten som ännu en gång får råda öfver konungen. Men hvarför skjuter han icke »den fördömde karl». Jo — Pang! — Der blixtrar det till mellan grenarne — men nej! Den unga elgkalfven löper oskadd förbi genom skyttame och Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarne i det stora hundslottet vid Carl-berg, ligger der i stället, drypande i sitt blod. Ursinnig af vrede hade konungen befalt att jagten skulle sluta. Då jägarne vid de muntra signalerna samlat sig, hade konungen anstält ett häftigt förhör, för att utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det hade då visat sig att baron Meijersdorff var den skyldige, hvilket ännu mer väckt hans vrede, då Meijersdorff redan förut var i onåd till följd af sitt förhållande till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen påsenare tiden fattat en allt starkare lidelse. »Beim Teuffel, min baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like, och ändå mans uppföra sig som en sådan äkta klåpare» hade han sagt i det han vände honom ryggen och klappade sin hof-falkenerare gå axeln, »men det är slut med det ädla jagtnöjet i Sverige, mäster Björn, falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju snart icke en enda god bössa norr om Östersjön». Detta hade likväl icke varit den enda anledningen till konungens dåliga humör. Den brynta surkålen till middagen hade smakat långt ifrån så väl som vanligt; de stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som var mest förtretligt af allt, det trefliga aftonsamqvämet hos grefvinnan Kas-selstein måste försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparalleler från Loccenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. — Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med én prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus författat versen. Härpå skulle följa skådespel och maskerad samt festen» afslutas med dans. En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot stora trappan. Och gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid bron, vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan deras led. Det var ett öf-verflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida' styfkjortlarna med sitt alnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig med det utsöktaste behag ned mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande ögon; de hvita silkesstrumporna gjorde sådana sirliga steg, de skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små fruntimmersskorna med sina