169 sålladt med guldarabesker och guldcrepi-ner. På sidorna stå, i stället för kulisser, tolf höga piedestaler, rikt förgylda och dekorerade och på hvar och en af dem hvi-lar en gudinna, iklädd en drägt af siden och flor i blandade färger, broderadt med guld och silfver. Bakom dem höja sig balkonger, rikt draperade med broderade sam-metstäcken. Här har musiken, bestående af pukor, trumpeter och flöjter, sin plats. Den stora salen nedanför teatern, upplyst af skenet från stora, mångarmade silfver-Ijuskronor, är klädd med tapeter i skiftande färger. Här hafva åskådarne intagit sina platser på de utsatta bänkraderna. Men gif akt! — Nu kommer festtåget. — Vid en på samma gång liflig och skrällande musik inträder den kungliga cortègen, företrädd af romerska riddare i stora al-longeperuker och nätta spatservärjor, samt slutande med ett led till morianer utklädda flickor i korta styfkjortlar, bärande solfjädrar i händerna. Det lysande tåget delar sig under åskå-darnes- underdåniga bugningar på båda sidor om de kungliga personerna, som taga plats längst fram i salen, och konungen gifver tecken till festens öppnande. En ensam flöjt höres uppstämma några klagande toner, under det att det blå för-hänget långsamt höjer sig och blottar för åskådaren ett leende landskap med en djupblå, klar himmel, sollysta fält och gula orangelundar. I förgrunden posta Bacchus och Pomona på en bädd af blommor och murgröna. Musiken tilltager småningom i styrka. Den smattrande trumpeten blandar sina ljud med de klagande flöjterna. De slumrande gudamenniskorna vakna nu till lif, de se sig undrande omkring åt alla sidor öfver den lysande syn, som möter deras blickar, och skynda till Olympen för att omtala för Mars och Venus och den andra gudaskaran, hvad skönt jorden nu åter framalstrar i deras förra boning, det gamla Manhem. Nu falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom scenen, och en vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af en skara slaf-var, hvilka hållas fångne med rosenkedjor af sköna cupidoner. Ofvanpå vagnen hvi-lar en underbart skön qvinna. Det är Venus, och vid hennes fot ligger den stridslystne Mars, bunden i hennes rosenkedjor. Ett blomsterregn väcker till lif, der hon far fram, alla de »tillåtna lustbarheter», som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering fört med sig. En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudsta-den, och man kan icke nog prisa anordningarnas skönhet. — Men klingande fanfarer påkalla på nytt vår uppmärksamhet. Vid tonerna af en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Africa och Amerika och omgifva vagnen; i fonden höjer sig på en molnsky det svenska riksvapnet, uppburet af tvenne lejon? af hvilka det ena, såsom den tidens krönikeskrifvare berättar, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver land och vatten under det att det andra Ijun-gade med sina krigsstrålande Ögon mot fienden». Nu tystnar musiken och Venus deklamerar : »Hvad Carol var i strid, kung Fredrik är i friden Hvad Fredrik är i frid, kung Carol var i striden En maklös konung Carl i sjelfva fejden var I frid kung Fredrik ock sin like icke har. Kung Carl den tolfte var i alla krig den störste Hvad är då uti frid kung Frederik den förste Hans ålder, vishet och hans dygd samt hjeltemod De vitna att Han ock ej rörs af sämre blod — Blott konung Carols namn kund’ fägnad med sig föra Kung Fredrik äfvenväl det samma mäktar göra Ho undrar då om vi all rädsla från oss slå När vi Dess födslofest med vördnad skåda få All ungdomsblygsel vill från våra hjertan svinna Så stor är glädjen vår, när vi den nåden vinna Att se den sälla dag, vår konungs födslo-stund En fägnad, som rätt far från hjertats inre grund Gud tänke ock på Dig! och uppå Huldarika! Han glömme icke oss att vi med Er tillika