168 röda klackar trippade så lätt på det mörkblå klädet, ja, icke sant! vi se ju det lysande tåget, då det rör sig upp för slotts-trappan, under det att det ena hurraropet efter det andra skallar från folkmassan som tränges på sidorna. »En skön linhätta den der junkern har» hördes en röst bland åskådarne. »Ja nu kunna de sprätta med dem» svarade en annan, »men när de äro döda låta de vackert bli; ty ingen får hädanefter svepas med peruk — eller hur, madam Närsynt?» Den tilltalade var en välfödd matrona som fåfängt sökte göra sig tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden, hvarigenom hon i stället kom i vägen för den talande, som var ingen mindre än sjelfva slagtaremästaren Zachris Flåberg. »Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en hederlig borgare, bara för att få se på sådana här ut-klutade komedianter? — Nej se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat hela glitterverket som man fått lök i ögonen». »Det ordet hördes att det kom från mäster sjelf det», — ropade en annan röst strax bredvid — »och undan nu kärringar, med och utan kjortlar, när skeppar Pust lägger' bi». Dessa ord hade en kraftig verkan. Inom ett ögonblick hade skepparens armar gjort en tillräckligt vid öppning i folkmassan att både han och hans vän, i allsköns maklighet, kunde åse härligheten. »Hvad säger bror om så’nt spektakel?» »Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin — »att tacka vet jag Stina Flink, då hon dansar Branic-kulan på förgylda råttan, mot dessa gåsungar och nykterdansare». »Det var ett sant ord af mäster» sade madamen, som för ett ögonblick åter lyckats tränga sig fram och nu vill ställa sig in hos sin farlige granne. Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig med ett obeskrifligt illmarigt uttryck mot henne, under det han lugnt och varligt makade henne åt sidan. »Vet hon madam hon är då lika dum som ett sprucket flatstrandsostron. Hvad är väl detta spektaklet annat än ett lappri, som förställer ögonen på qvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt der borta vid verl-dens ände, der jag senast var, der var det så godt om guld och silfver att detta var ett så’nt lappri som runstyckskringlor för en bagarprins — och oxarne förde man till och med i kedjor af rödaste guld. »Nej, hvad säger skeppar Pust?» »Jo, och korna hade brokiga silkessläp i stället för svans — och hönsen och de andra flygfäna, kacklade och åto endast renaste guldfrön». — »A kors» sade madamen undrande, — »är det långt till det landet? »Icke nästegårdsväg dit, sa’ kärringen peka’ på månen». »Nej, tyst nu junker storljugare och låt mig få en titt — ser han icke hvad det lyser och blänker om dem der borta på trappan; hur kloke och förståndige se icke kavaljererne ut och hur sköna äro icke qvinnfolken! Liksom det icke skulle finnas så mycken vishet och skönhet här i landet, som det fans guldkorn der borta vid verldens ände — har man väl hört maken» ? »Jo för böfveln i våld mamma lilla och de vise männen och de sköna damerna handskas också med guldkornen, som vore de bara kråkor och höns». »Mamma kan han vara sjelf mäster skeppare, och akta sig vackert att tala om, som han gjorde i går, att han ville vrida om nacken på hönsen och sprätthökarne, för jag är icke alltid så dum som jag gör mig». Madamen, som småningom trängts i bakgrunden, kunde nu icke längre återhålla sin vrede. »Puffa icke dit en gång till!» skrek hon i högsta vredesmod åt slagtaren, under det hon morskt satte båda händerna i sidan, »för då» .... Men slutet af meningen försvinner i det allmänna sorlet. Festtåget är slut och folkmassan böljar långsamt fram öfver den förut afstängda delen af torget mot det gamla kungshuset. — Låtom oss skynda efter gästerna till festsalen! Ett haf af ljus strömmar oss till mötes, då de höga glasdörrarne öppnas på vid gaf-vel för oss. Med möda tränga vi oss in mellan de skämtande skarorna för att taga festsalen i närmare ögonsigte. Längst fram i salen höjer sig en mattklädd plan, scenen for det blifvande skådespelet. Fonden ut-göres af ett blått sammetsdraperi öfver-