171 fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare, med stel hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drif-va ryssen från Östersjön» ? »Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade generalen i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister uppsyn. — »Men man talar och skrifver nu för tiden så mycket» . . . »Mig synes dock,» invände Dalin med sin egendomliga lågmälda röst, »som borde vår Svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa till, innan man för ut honom i vapenskramlet». »Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke hvar och en af oss lika god som tio ryssar»? »Om våra bröder och män icke vilja tåga ut» inföll fröken Liewen, med ett fÖr-trytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi qvinnor göra det». »Stolta ord, men värdiga en svensk dam» svarade Dalin bugande, »men det är väl kännedomen derom som gör de flesta desertörerne bland oss». »Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett belåtet grin — »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha . . . för böfveln i våld en god idé — bättre än vår illustre generals, som han förtrodde konungen». »Le brave de la faction?.... vår charmante landtmarskalk?» ..... »Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar han hade sin plan för den tillämnade campag-nen. — ’Här, svarade han», fortfor generalen, görande en åtbörd mot hufvudet. »Här! — för tunnor attan, som det någonsin skulle funnits något der». »Hvem skulle väl också tro något sådant» sade Dalin med étt sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt och kom generalen, som missförstod deras löje, att än en gång berätta historien. '»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» inföll en ung kavaljer, som inträdde i detsamma med baron Meijersdorff under armen. »Nej! — ty värr, grefve Bonde» inföll friherrinnan, som icke tagit del i munterheten, »allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål — meö må Gud förlåta mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå alla afgrundens qval, om vi blott en gång kunde få krig mot dessa ryssar och tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk». »Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla, »jag för min del skulle gema för samma ändamål underkasta mig samma qval i hela tjugu år». »Men mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu förklara krig mot Ryssland, och blifva slagne och i grund förstörda, hvilket angenämt passetemps under de der tio eller tjugu åren! »Ah, min herre» af bröt friherrinnan honom med värdighet. — »Man skulle dock i sådant fall hafva visat hela verlden vårt mod; och vi skulle hafva befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta af alla folk. — Ni, min baron», tilläde hon då Meijersdorff vördnads-fullt böjde sig ner och kyste hennes hand, »Ni är en sann, en verklig ädling ...» En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen kommer, tystade orden, som friherrinnan hade på tungan och kom baronen att resa sig upp. »Jag ville sätta upp alla våra ordens-hemligheter*) mot en lumpen niodalerssedel», sade Dalin till grefve Bonde, under det att de bugande för konungen drogo sig in i festsalen, der dansen nu tog sin början, »att den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig béte. — Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kyste hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!» Konungen tycktes hafva återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, föi' att, som han sjelf sade, se. efter om något vackert vildbråd råkat i dref-vet. Det var med en viss orolig nyfikenhet, som han kastade sina blickar Öfver de *) Menas ordenssällskapet Avazu och Wallassis, i hvilket Dalin var sekreterare.