172 bugande grupperna, för ätt bakom de främre leden upptäcka någon blyg, ungdomlig skönhet; eller qvardröjde orörligt på samma ställe, for att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag, då de reste sig upp. Om man följde hans matta, glåmiga ögon, skulle man också hafva märkt, huru de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den välformade fotvristen, som den sköna egarinnan så behagfullt förstod att blotta framför den broderade styfkjor-telskanten; under det att hon gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet. Det var i ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning, som han händelsevis kom att kasta ögonen åt sidan och upptäckte friherrinnan Buddenbrock, för hvilken baronen nu gjorde sin hyllning genom en ny ännu djupare bugning. Bådas åsyn kunde icke vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis och oböjlig mor, och den andra var en trägen kurtisör för den unga dam, för hvilken konungen på sista tiden fattat en häftig kärlek. I och för sig betydde väl detta ej så mycket; men friherrinnan hade djupt förolämpat honom, i ett samtal rörande detta ämne, och om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl minnet deraf icke bidraga att stärka hans goda humör. En molnsky lade sig också öfver konungens anletsdrag. Han fattade hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade hviskande, men dock tillräckligt högt för att kunna fattas af de kringstående: »Beim Gott — en skön komedi — man skall få se att vår nådiga friherrinna öf-var sig som fédrottning till vår nästa as-semblé». »Snarare då, Majestät, som Valkyrian», svarade Düben »eller den vilda skogskungens maka, som såg sin gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling». — Detta svar som syftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade konungen synbart, som gaf sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och närmade sig det bord, der friherrinnan Buddenbrock stod, omgifven af sina beundrare, och hvilken nu, stelt och högdraget, med minen af en drottning, aflade sin under-såtliga helsning. »Det gläder mig att se min friherrinna redan återstäld efter den lilla förkylningen på Carlberg», började konungen i det han med en viss nyfikenhet, vänligt småleende svarade på hennes helsning. — »men man yngras när man lider — icke sannt, man har verkligen embellerat!» »Ers Majestäts höga välbehag är naturligtvis den lifgifvande källa, vid hvars blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt», svarade denna, under det att ett nästan omärkligt ironiskt löje spelade kring hennes läppar. »Ja — mein lieber Gott!» fortsatte konungen, «må man icke nu skrifva till vår vän generalen att bättre skydda sina jagtmarker, eljest kunde vildbrådet lätt nog skjutas bort af krypskyttar». »Ers Majestät talar i gåtor» — svarade friherrinnan icke utan en viss skärpa i rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga att en trogen undersåte icke kan fatta dess mening». »Beim Gott, min friherrinna, den som ursäktar sig han anklagar sig... . men Potz Donner, jag lofvar Er tystlåtenhet. — Det kan icke annat än glädja oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff »att mans ser sig omgifven* af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser, och ert val, baron Meijersdorff, kan icke annat än vinna vårt välbehag. — Vi hade hittills trott att det var för vår sköna Guddotter, som mans lade sina nät, men man har fått en ful vana på senare tiden, man sigtar på ett och skjuter på ett annat.... Vi vilja emellertid förlåta Er för denna gång och vilja uppdraga åt Er vår sekreta beskickning till vår vän generalen i Helsingfors. — »Ni, min friherrinna», tilläde han i allvarlig ton efter ett kort uppehåll, i det han på nytt vände sig mot henne, »bör mans ej glömma att om än Fredrik förstår att vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen, icke mindre barnets oskuld». — »Ack, Ers Majestät! — Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt kön», svarade friherrinnan häftigt, urstånd att längre kunna råda öfver sina känslor. »Potz donner, min fru» utbrast konungen, som hade vändt sig om för att gå, med synbar hetta, »denken Sie dann nach med hvems mans talar?» »Må det aldrig kunna sägas, Majestät,