185 till mig med frågan: »Hur va dä mä processen i höstas?» »Hvilken process?» »Håh kors likprocessen vet ja, som frua der hemm’ såg en Torsdags qväll.» »Ja så, Du menar likföljet från Igel-höjden.» »Just dä ja. Dä får han taT om, for dä ha ja. inf fått rekti ressel på, å kon-stit ä dä allt att lärdommén, som ska fös’ allt tock’ te kos, inf rår på’t ändå, å att bå e prestfru å opresten sjelf senna mer 1 kan si tock’. — A käre tal om dä». Jag var något tveksam, men stod i allt för stor skuld hos Olle för att ej gå hans önskan till mötes och började min berättelse. »Det var en Torsdagsafton i slutet af Oktober månad, och det var ljust och stjern-klart den qvällén. Jag satt inne hos Pastorn i hans arbetsrum. Han skref och jag läste mina lexor. Hvad Pastorn skref visste jag ej, men ofta lade han pennan ifrån sig, tittade ut genom fönstret och trummade på bordskifvan takten till »Stjer-norna blinka ned på vår Ödsliga stig» såsom han brukade göra, när det var något allvarsamt han funderade på. Då och då steg han upp, gick med stora steg omkring rummet och lekte med nyckelknippan, satte sig åter ned och lät pennan raspa mot papperet. På detta sätt vexla-de han sysselsättning flera gånger och det märktes tydligt att han var orolig. Det var något som »stundade», utan att han kunde ana hvad det var. Klockan led emot åtta och ett trippande hördes på berghällen utanför stora byggningen. Jag kände igen Prestfruns steg och kunde följa dem uppför trappan till svalgången utanför vår dörr. Der upphörde de för några sekunder; men så öppnades dörren och utan att säga ett ord stack frun in sitt lilla hufvud och vinkade med en bestört uppsyn Pastorn till sig. Han ut, och jag ville följa, men dörren slöts miüt för min näsa. Jag kunde ej förstå hvad som var på färde, och om jag ej hört dem stå utanför dörren, hade jag bestämdt sprungit ut så hemskt föreföll det mig derinne. Lyckligtvis blef min väntan icke lång, ty efter några få minuter kommo båda in. De sågo så allvarsamma och oroliga ut, och när jag frågade hvad som händt, fick jag intet besked. På morgonen förnyade jag min fråga men fick af Pastorn endast det svaret: »Det kommer lik från Igelhöjden nästa söndag»; och detta lemnade mig lika klok. Men prestfrun var mindre förbehåll-sam. När hon skulle gå upp till oss, hade hon märkt en mängd svartklädda personer komma i gatan från klockaregården. De närmade sig mer och mer, och hon såg tydligt att det var ett likfölje. Hon vinkade då ut Pastorn och han såg detsamma. Tåget gick förbi flygelhörnet på vägen åt kyrkan, och de kunde igenkänna alla, som följde liket. Jan i Igelhöjden gick närmast kistan, och deraf kunde de förstå, att det var hans far, som var den döde. När likföljet hunnit till ändan af trädgården kom en vindstöt och så försvann det med ens. Men på fredags förmiddagen kom bud från Igelhöjden med bekräftelse på synen. »Ja säj dä» — sade Olle. »Ä dä inte konstit att tock’ kan hännä en prest, för hommen kan foll int Fan sjolf tröstä sej 2 te å vännä syna på. Dä han sir, dä får allt lof å var’ tock’ dä ä. Dä ä pocka sak dä. Men når dä han såg int’ va nå’a synvillä, som han kallär dä, så va dä Billock Karl såg, å då Stenbocken såg, å dä Masen såg inga synvillä häller; dä ä säkert dä» och detta bekräftade han med sin tvärsäkra knyck på hufvudet. Ehuru mycket benägen att dela Olles åsigt fick jag dock såsom »bättre lärd» icke röja att jag trodde på skrock. Jag teg derföre, och omtalade ej heller, hvad det var Pastorn skref den qvällen. Det var ett predikoutkast, ämnadt att väldeligen bestraffa den myckna öfvertro, han funnit hos sina åhörare. Jag hittade det på morgonen i papperskorgen, men öfverkorsadt. Olle hade af min berättelse icke fått alla de upplysningar han önskat, och efter en stunds begrundande kom han med en ny fråga. »Men va dä sanning og, att dä va en stor svart hunn som geck for likä, å att Ingen i Pakkärtorpä int’ hadd hofvä mä sej den gången, å att de ost’ svaggel ätter allt i hopa?» Detta kunde jag bestämdt förneka. Att Ingen i Packartorget haft sitt hufvud i behåll, det ansåg äfven Olle möjligt; ja han 1 till och med. 2 drista sig.