187 Fader Jan, som redan fått så många förmaningar af samma slag i bergmästaregården, aktade ej nödigt att svara. Han smackade blott åt hästen, och så bar det utaf. Jag hade rätat upp mig till hela min längd och försökte att se så gammal och fullväxt ut som möjligt, för att imponera på min nötknäppare i bergsmansrock, men det visade sig snart att jag alldeles misslyckats. Redan vid närmaste gathörn ropade han »Ptro marra» och detta följdes af tilltalet: »Ta tömmera pojk! mä ja kuttär 1 in i boa ett tag». — Så iakttog han den höf-tighet och aktning, hvarom jag läst i dagboken vid Yngshyttan, och så litet hade Olles föreläsningar verkat. Fördömde nötknäppare! Att kalla en ung herre i resväska för »pojk». — Kan man tänka sig en sådan oförskämdhet. Hade jag varit säker på att han ej slagit igen, skulle jag gifvit honom en sittopp, äfven med fara att efter dåvarande taxa få betala den med aderton skilling; men nu såg han mig osäker ut och jag måste således svälja den förargelsen. Olyckligtvis kom den ej ensam. På trappan midt emot boden stod en gatpojke. Han räckte ut tungan och gjorde lång näsa åt mig. Detta satte mitt redan upprörda blod i svallning. Jag hade kunnat gifva honom en lämplig tillrättavisning, om jag blott haft en piska, men sådane brukades den tiden mycket sällan i bergslagen. Emellertid blef skymfen icke ostraffad. Nötknäpparen kom i detsamma ut ur boden. Han trodde sig vara föremålet för pojkens hånande åtbörder och gaf honom en dugtig örfil, och jag var hämnad. Efter detta lilla äfventyr rullade vi i sakta mak genom staden. Hästhofvarnes glappande slag emot stenläggningen ingaf mig allvarsamma farhågor för skoningen. Jag vågade fästa nötknäpparens uppmärksamhet derpå, för att, medan det ännu var möjligt, få felet rättadt, men en försmädlig blick var det enda svar, jag erhöll; och vi fortsatte färden. Hästen stötte vid hvart steg, och det gjorde mig ondt om den stackars kraken; men Fader Jan tycktes vara så van dervid att det alls icke bekymrade honom. Han satt tyst och vresig vid min sida, och ett förtroligt samspråk, som kunnat förkorta den långa vä gen, var en ren omöjlighet med en sådan tvärvigg. Emellertid tycktes han ej af Olle hafva fått alla de upplysningar om min person, som han önskat, och fann der-före nödigt att göra några frågor. Men som han ytterst sällan och alltid kort besvarat mina, så betalte jag honom med samma mynt. »Hvar ä han hemmä på lag2?» frågade han — »I Närike». »Hva gör han här i bärslaga?» »Studerar». — »Hos G—ns presten då?» — »Ja». »Ska han bli prest?» »Nej». »Hva studerär han för då?» »För att lära». »Hm!» Han hade nu fått veta hvad han be-höfde för fortsättandet af sina tysta betraktelser; men dessa gåfvo honom snart anledning till en reflexion af den beskaffenhet, att han kräfde ett svar. »Dä måtte var’ ett uschelt land dä der Närke» sade han. »Tvärtom; det är ett godt land». — »Men uschliä prester har di der». — »Huru så?» — »Ätter di ha skikk’t hommen så långt te kos». Jag ansåg ej nödigt att meddela några förklaringar och fader Jan tycktes vara belåten med dem han fått, åtminstone besvärade han mig icke med flera frågor. Den varma luften och det sakta mak, hvar-uti vi framskredo, syntes honom inbjudande till sömn. Han gäspade så, att den redan förut slående likheten med nötknäpparen blef ännu mera afskyvärd, började nicka hit och dit och insomnade slutligen fullkomligt. Den vanvördnad han visat den resande i vakande tillståndet, blef ej mindre under sömnen; och utan ringaste tanke på det opassande uti ett sådant beteende, valde han mig till sin hufvudkudde. Detta var för mycket; och när härtill kom, att hästen, som under körarens inslumrande skaffat sig allt längre och längre tömmar, helt tvärt stannade och började i största lugn beta på vägkanten; kunde jag ej 1 springer. 2 på hvilket ställe, hvarest.