188 längre beherrska mitt hårdt pröfvade tålamod. »Fader Jan»!» ropade jag ängsligt »Fader Jan! på detta sättet komma vi i diket». Nötknäpparen for upp med en förfärlig gäspning, som om han i stället för den resande haft framför sig en stor Kokosnöt och velat krossa denna emellan sina käftar. »Hva ä dä om?» sporde han snäsigt. Hästen hade nu funnit grönskan på andra sidan diket ännu mera lockande, och vi voro så nära som möjligt att stjelpa. Lyckligtvis märkte nötknäpparen den öfver-hängande faran, varpade in tömmarne i rätta ögonblicket och styrde oss upp på vägen. Med ryckningar och slag af tömlyckan fick han det afbrutna framåtskridandet åter i gång, men hans förnyade kraftansträngningar kunde ej Öka hastigheten. Blackan ruskade väl på hufvudet och grinade lika vederstyggligt som han sjelf, men lunkade lika sakta som förut, räknande stegen: ett upp, ett i minnet. På detta sätt kommo vi till Asphyttan. Fader Jan kastade nu en hötapp för Blackan och gick in i den närmaste bergsmansgården, lemnande åt mig att anställa ostörda betraktelser öfver en skjutsfärds obehagligheter. Han måtte hafva funnit det särdeles trefligt derinne, ty det dröjde en god stund innan han kom tillbaka och satte sig upp. »Ja skjusser int’ länger än te Lungs-torp» sade han bestämdt. Jag blef helt förskräckt. »Men det var ju accorderadt att fader Jan skulle köra mig till Björkeberg» invände jag. »En kan int’ kör’ länger än hästen går» svarade han med sin vanliga vresiga ton. »Marra ä ömfota’; ho ha tafft skona». »Nå hvad tror Ni väl Bergmästaren skall säga om Ni lemnar mig på det sättet?» »Bärmästern?» »Ja Bergmästaren, som skulle bestyra om skjutsen — och är ansvarig för min resa», tilläde jag med en viss vigt. »Bärmästern!» svarade nötknäpparen och gapade upp, som om han velat sluka mig i en munsbit. »Bäär määstern!» upprepade han och drog ut ordet så långt som möjligt. »Ja ha, dä va så rätt dä» — fortfor han i hastigare takt. »Jo Bärmäster Själa, dä ä en betydli kar dä; men han kan int’ hjälp’ allt han häller, å länger än te Lungstorp skjussär ja int’ dä ä vesst å sannt». Nu var det slut med mitt mod och ehuru jag ansträngde alla mina krafter, kunde jag ej hindra ögonen att fukta kinderna och en och annan förgäfves hämmad snyftning röjde, att jag alldeles icke var så gammal, som jag ville synas. Jo, jo! Det var nog för mig, som lommen skrek. Nötknäpparen tittade på mig med en blick, som skulle uttrycka medlidande. »Dä ä då og fan å släpp’ ut tockna där’nä on-ger hemsamtä på fälväger» — sade han. »Men gråt int’ pojk! Ja ska nokk ställä om att du får skjuss te Björkeberg. Lit på dä du». Detta sades med en så tvärsäker ton, att det tröstade mig något; men mitt sinne var nu så nedstämdt att jag ej ens märkte att min resväska kommit i olag, dess baksida blifvit fram vänd, så att i stället för det stolta namnchiffret den der förarglige vid en buske kurande haren kommit till syne. Vägen mellan Asphyttan förbi Bjurbäc-ken erbjuder flera täcka utsigter, men nu kunde jag ej se rätt klart, och att samtala med min tvärvigg till skjutsbonde och af honom kallas pojk och onge föreföll mig alltför motbjudande. Jag var således uteslutande hänvisad till mig sjelf, och detta var alls icke något trefligt sällskap. Tack vare fader Jans gentagna, af svordomar afbrutna smackningar och ryckningar samt de slag med tömlyckan, hvarmed han undfägnade den grinande Blackan, kommo vi dock efter 4 timmars resa fram till Lungstorp, och ehuru jag bäfvade vid tanken på det opåräknade skjutsombytet var jag på det hela rätt belåten att slippa den odräglige nötknäpparen och hans spatthalta Blacka, ty en otrefligare körsven och uslare kamp trodde jag det vara omöjligt att uppleta. Men tänk om jag finge en full och oregerlig sälle? — Ja tänk om — men nu körde vi upp på gästgifvaregården. Lungstorp var ingen skjutsstation af första klassen — långt derifrån. Men icke så få resande färdades der förbi och varufors-lingen var ej heller på den tiden obetydlig. Skjutskarlar och forbönder, fylleri och slagsmål, spel och dobbel hade der samma tref-nad som på andra gästgifvaregårdar under sexstyfversuparnes gyllene dagar. Jag kände derföre en viss fruktan för hvad som