199 Några timmar hade förflutit sedan monsieur Lemartin i vredesmod lemnade rummet, och gästerna sutto i den mest upprymda sinnesstämning kring bordet, under det att lakejerna, i drägter med skimrande guld och silfverbroderier, uppbjödo hela sin förmåga, för att kringbära de mångfaldiga desserterna eller fylla glasen med den gamla bourgognen. — »Ma foi, ett sådant förtjusande Barse-rac! .... Superbt, rigtigt ragoutant», sade Laforme, i det han läppjade på sitt fylda glas och vände sig till siq. granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken. »Hvilken fumet! Efter mitt tycke uppgår det visserligen icke mot detta magnifika vin, som serverades på karppastejen, — ett sådant Barcharacher! — Ah! Det har icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man parbleu får leta efter i detta landet». — »Man påstår också», svarade Höpken småleende åt sin grannes förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Roten-bleicher af majestätet» . . . »Silence, messieurs!» hördes i det samma grefve Ekeblads röst öfver bordet. »General Lewenhaupt vill dricka med Er! — »När en konung vill dricka någon till», fortfor han i hviskande ton då de nedsatte sina glas, »och till på köpet vår trettonde Carl, får man icke vara så distrait». »Mon frère är då alltid full af sarkasmer» — svarade Laforme liknöjdt — »han borde dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. — »Je suis tout con-stemé af vår värds goda Bourgogne» suckade han derpå, i det han med en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen. »Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger», hvi-skade Höpken i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett slugt leende spelade kring munnen. — »Och detta oaktadt han icke druckit sina 27 glas kanelbränvin som generalen gjort då han såg vildsvinet borta på taflan hur det sprang undan för hun-darne och hörde skallet». -— »Men tyst, låtom oss nu höra, hur vår man sonderar öfversten». »Hur var det nu min bäste öfverste Lagercrantz?» hördes från öfre ändan af bordet, general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order att hålla sig färdig .... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ... en Concert med otto- maniska porten . . . tunnor attan! . .. . och en partagetraktat med Danmark, som får Liffland? säger ni, — för mycket alldeles för mycket för de mjölkhararne. — England i krig, Österrike sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som sankte Petrus, då han ville prata sig in i Himmelriket. . . Men för tunnor attan», fortsatte han med ett hemlighetsfullt grin, »skola vi icke nu jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jemn-vigt», — »Flottan bör vår vän amiralen der borta på hörnet bäst känna till», anmärkte Lagercrantz, småleende. »Den matguden! . . . För djefvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? — Tala då någon gång med dina gamle vänner. De tro annars att du satt på grund i matsundet, ha, ha, ha . . . derför att du vimplar så förbannadt med dina brokiga klutar». »Se då på min vän», hviskade Laforme till Svenske, som satt till venster om honom, »hur litet amuserad han blickar omkring sig, vår stränge amiral — han hatar morbleu lika mycket att tala då han äter, som han älskar sjelfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor måtte den onde sjelf icke våga . . . »Men, mon frère», tilläde han i en nedlåtande beskyddarton — »man kan icke kallas en kavaljer comme il faut om man icke förstår att sätta värde på en sådan hautgout, som på den här frontignacen, hvilken vi måste tömma i botten — parbleu! Detta är annat, herr general, än simpel ratafia . . . »Tunnor attan, min kruserlige hofjun-kare», skrek generalen, som hörde de sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin, vore det samma som att lära en dansk underhandlare att krångla om sekrete och separate artiklar. — Men metod och ordning i allt. . . var med en gång under gamle kungens tid då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pon-tak — eller hur, gamle krigskamrat? . . . Det var annat slag förr i verlden — man pratade och slamrade mindre med sådana här fördömda politesser och artigheter men man drack ärligt och med besked . , . Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har — inte svara en gammal vän på skålen — än en gång; — skål för salig kungen!»