198 tid, eller om de höge gästerna skulle vänta på hans dumma upptåg. — Oskickligare slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller annanstädes» .... Att hans gamle motståndare skulle understå sig att inför hans undersåter så djupt kränka honom, var nästan mer än monsieur Lemartins tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde sansa sig och om icke hof-mästarens resliga gestalt gjort ett så af-skräckande intryck, torde det hafva varit ovisst om icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu nöjde han sig med att sätta händerna i sidorna och med en föraktfull min medlidsamt höja på axlarne; hvarefter han långsamt vände sig om och utan att vidare låtsa om hans närvaro, gaf han befallning åt sina underhafvande att återvända till sina platser. »Vite! Vite! Skynda er slynglar och bär upp, hvad den här trappspringaren skriker om», ropade han då hofmästaren med ett öfverlägset leende vände sig om mot dörren. — »Men hvart tog då den slyngeln vägen, som släppte kapunen i elden?» fortfor han, då hans vedersakare var borta, i det han såg sig omkring åt alla sidor. Ingen hade emellertid sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart fara upp på en röd eldflamma genom skorstenen, hvilket icke kunde vara annat än Bertil, »som alltid hade något sattyg för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst »Fader vår» baklänges». Det var emellertid icke rum för långa undersökningar och, under det att monsieur Lemartin, med sjelfbelåten min, upplade de ångande stekarne och smakade på de välluktande såserna då de upphäldes i de blanka silfverskålarne, voro hans undersåter sysselsatta att bära de färdiga rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, der de fingo sina bestämda platser på det stora, hästskoformiga bordet. Detta omgafs endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar. Uti det inre rummet mellan bordsarmarne skulle hofmästaren, förskäraren och lakejerna hafva sina platser. Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordpjeser af silfver eller förgyld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att mottaga de större stekarne, hvilka, omgifna med en krans af mindre fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfylda med torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad o. s. v. Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren kunde med skäl säga åt sin misslynte kollega, då denne nyfiket tittade in genom dörren, att det icke var matlagningen allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen, utan borde man, när man så mycket talade om »finhet» och »vällukt», äfven tänka på rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att gästernas aptit äfven härigenom skulle retas och de förmås att äta mera och med bättre smak samt smälta bättre, — hvilka ord monsieur Lemartin icke be-värdigade med annat svar än att häftigt slå dörren igen efter sig. Hvad som näst bordet borde ådraga sig gästernas uppmärksamhet, var den utmärkt vackra spiseln i fonden af salen. Uppförd af inlagd sandsten och försedd med en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och blomsterslingor var han för sig ett verkligt mästerstycke, hvars skönhet ännu mera förhöjdes genom det sköna jagtstycke, som var måladt på eldskärmen. Denne, som var så inrättad att han kunde tillsluta den stora spiselöpp-ningen, måste ovilkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, så väl genom den enkelhet och otvungenhet, hvarmed djur-typerna voro tecknade som genom färgernas friskhet. Han hade också vid en föregående glad fest utöfvat den underbaraste verkan på general Stenflycht, och denne gamle krigare hade till och med velat taga på sin ed, att han såg huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hörde skallet af hundarne. Att generalen icke hade orätt, skulle helt visst den flygtigaste undersökning hafva visat, om än orsaken till vildsvinets rörelser icke berodde på någon dess egen åtgärd utan i stället utgjordes af Bertil stekpojkes sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke alltid med tillbörlig försigtighet förstod att vidröra skyddet för sitt osäkra och farliga gömställe.