201 hören Bacchi muntre slaf. Ej i friska hjertan vreden mer bereden groll och hat att flamma af. Sen hvad sköna höns och fiskar eldigt vin, som ljuft förfriskar, löser glada tungans band, häfver knip i hjertegömman. Sku’ vi tömma’n? Bägarn opp! En tår på tand! Se’n vi den i botten tömma sorgen, kifvet, oron glömma. Lifvet, ack hvad lustig dans! Vinet skänkt det milda löjen; våra nöjen komma ej på dekadans! Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig för att vidröra ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen till de inre rummen, der bord voro dukade med vin och punschbålar. »Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han betraktade Laforme. »Ah — c’est vrai. . . gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt som stod bredvid honom. »Han frågade i går, den gamle luri-faxen» skyndade Höpken att upplysa, »huru de små vargungarne mådde i det sekreta utskottet, dermed menande Ekeblad och mig — och jag svarade att de började nu att få både ögon oeh tänder». Historien väckte ett ohejdadt jubel och general Stenflycht skrattade, under det han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet af en salva från ett trepundigt batteri. »Potz tausend, hvad var den historien mot den om gubben Loos häromdagen» inföll Schulenberg — »generalen som gifte sig med den rika borgmästareenkan. — Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i vapnet, som också satt i deras hjertsköld — men han redde sig excellent — det var endast en hynda, som han tagit, sade han». Under det att de yngre af partiet fortsatte att sjunga glada dryckesvisor, om-vexlande med lustiga riksdagshistorier, gingo värden med partiets stormän för att öfverlägga i allvarligare ämnen till de inre rummen. De första som inträdde genom dörren till ministerns kabinett voro den lille, sirlige värden, med sitt egendomliga stereotypa småleende och lifliga åtbörder och Sveriges »vice konung», kanslipresidenten Gyllenborg, hattarnes främste man, hvars högresta och ädla anletsdrag talade lika mycket om verldsmannen med det fina umgängesvettet som om statsmannen utan den kraftiga viljan. Efter dem inträdde grefve Lewenhaupt, landtmarskalken, Sveriges förste ädling. Hans något stela hållning och högdragna fast genomhederliga anletsdrag, stucko skarpt af mot mannen som gick vid sidan om honom, öfversten för Elfsborgarne, den nitiske och hänsynslöse ränksmidaren och partiledaren Lagercrantz, hvars hårda och skarpa anletsdrag och grå, lifliga ögon på samma gång uttryckte den jernhårda viljan och den listiga förslagenheten. »Är det verkligen sant, min bäste grefve, hvad ni berättade för oss der ute om edra planer?» frågade grefve St. Severin, i det han inbjöd Gyllenborg att taga plats i soffan bredvid sig — »äro verkligen dessa finnar så avogt stämde mot Sverige att de oupphörligt ropa att svenskarne äro deras verklige fiender som endast vilja föra till dem krig, hunger och dyr tid?» »Bönderna och de ofrälse prata om allt möjligt» inföll Lewenhaupt då Gyllenborg syntes betänka sig innan han ville svara, »men när säga väl de ofrälse ett förnuftigt ord om icke för att vinna penningar» fortfor han under det att ett förnämt leende spelade kring munnen — »lägg blott en dukat på sidan om en bonde och man skall, mon Dieu, förvånas öfver en besynnerlig metamorphos». »Tror min illustre vän på en lycklig utgång af förhandlingarne med vår ryska prinsessa» frågade Gyllenborg undvikande, då den andre tycktes afvakta svar på sin fråga. — »Och på ett krig? — Det är länge sedan våra trupper voro i elden». »Hur skulle jag väl kunna hysa annat än förtroende för de svenska vapnen efter