202 de angenäma bekantskaper, som jag fått tillfälle att göra bland dess utmärkte officerare?» »Svensken är tapper» inföll Lewenhaupt med värme »och när jag väl en gång kommer i spetsen för den finska hären, skall jag våga mitt hufvud på att vi skola mar-chera rakt mot Petersburg». »Grefvens egen tapperhet betviflar väl ingen», sade Gyllenborg småleende, »men om kriget skulle gå olyckligt, kommer ansvaret att falla på oss. — Det är dock fåfängt att längre söka hämma lidelsen, som jäser inom nationen. På alla kaffehus, i alla gränder, i kyrkorna, öfver allt ropas på hämd för den olycklige Malcolm Sinclairs blod. — Hur tveksam och villrådig jag än känner mig sjelf i denna saken, kunna vi dock icke bida längre utan att skrida till activitet och verkligheter — men derför — ännu en gång och för den sista» af bröt han sig med ett uttryck af allvar och rörelse, i det han betraktade grefve St. Severins glatta, polerade anlete liksom ville han med en enda blick genomskåda dennes tankar — »gillar Frankrike, gillar Hans allrakristligaste Majestät, gillar slutligen Ni, herr grefve och ambassadör, att Sverige i detta ögonblick förklarar Ryssland krig?» »Icke blott gilla vi det» svarade denne med sitt vanliga, nästan omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle se med största undran och djupaste smärta om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än att det skulle låta förnedra sig ända derhän, att det icke begagnade sig af en så gynnsam konjunktur som den närvarande att återupprätta sin sjunkna makt. — För öfrigt», tilläde han i bestämd, nästan hotande ton, »hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne så stora summor, hvilket han gjort i förlitande på deras mod och pålitlighet. — Tiden är inne att gripa till verklighet — ett längre vacklande i mina svenska vänners hållning, skulle vara ett bevis på deras svaghet och min höge souverain får i denna händelse se sig om efter allianser på annat håll». En lång tystnad följde på dessa märkliga ord, hvilken ingen tycktes hågad att bryta. »Men hvar finnes en lycklig förevändning? frågade slutligen Gyllenborg. »Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt. »Denna förevändning måste, om ej annat, skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz, »ty tiden är verkligen inne att lemna pratet för handlingen. Hvad stöd hafva vi icke af Polen och Preussen? Och vår vän Tessin skrifver ju i hvarje bref om hans allra kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. »Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast på Gyllenborg, »Sverige lider verkligen mera af fred än krig». »Ja, i sanning, och om blott vår Herre vill blifva neutral», tilläde Lewenhaupt, »nog skola vi drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön». »Motgångar kunna likvisst inträffa», sade Gyllenborg tvekande. »Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens mäktigaste folk — mig synes det dock vara hederligare att dö som ett fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt beroende». »Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t Severin. »Under tjugu år hafva vi haft fred» återtog Lagercrantz i det han steg upp och stälde sig framför Gyllenborg, »och folket har mer än väl hunnit återvinna sina forna krafter. — Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr och dess mod är upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen — sjelfva damerna vilja ju utgå i kriget mot ryssen och friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak; och hur är det väl med vår fiende?» — fortfor han, då Lewenhaupt och S:t Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande — »ryska folket är i grund ut-armadt efter det svåra turkiska kriget. Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden. Stjernstedt har ju skrifvit till oss helt nyss från Finland att deras arméer endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen» tilläde han med starkare tonvigt »slutligen bör grefven tänka på, hvad hela verlden vet. Öm en svensk här närmar sig. gränsen, skall hela Ryssland stå i uppror. Prin