205 Arbetarens lördagsqväll. (Folkvismelodi). Det är så stilla i dal och lund, I aspens krona det susar sakta; Men se på månen, som gör sin rund Kring jord och himmel— och allt skall vakta! Hvad dock den gubben är rar och snäll, Som orkar vaka en lördagsqväll. Men jag får sofva mig hvil’d en gång Och sträcka ut mig från veckans möda, Och drömma sedan om sol och sång, Om liljor hvita och rosor röda Och om min flicka, som är så snäll. Ja! Gud ske lof — det är lördagsqväll. Arbetat har jag den långa dag Och svettat ut både lust och smärta. Och hjertat slår sina lugna slag; Jag känner knapt, att jag har ett hjerta. God natt, all’ verlden! Var tyst, var snäll! Och slumra in — det är helgdagsqväll! Onkel Adam. Boknyheter. Freytag, G., Förfäderna. Roman. D. 1—3. Ingo, Ingraban, Kungsfoglarnes näste. (Gefle 1875. Pris: 1, 2: 3 kr. 50 ö., 3: 3 kr. 50 öre). »Deutschlands Ahnen». har i förfis fädernesland väckt stort uppseende och i hög grad tillvunnit sig den läsande allmänhetens bifall. Måhända icke så mycket för uppränningens nyhet — ty denna är lånad från Eugène Sue’s »Mystères du peuple» — som mera genom utförandets sorgfällighet förtjenar också arbetet denna uppmärksamhet. Gustav Freytag är bland alla sitt fosterlands författare säkerligen den bäst utrustade att skrifva Tysklands odlingshistoria i romanform. Allvarliga . studier har han, som bekant, gjort under en följd af år i sina »Bilder aus dem Leben des deut-schen Volks», och som romanskriftställare utmärkte han sig redan tidigt genom en kärleksfull behandling af enskildheterna och en fin uppfattning af det för tyskens skap-lynne egendomliga i inre och yttre lif. Får han genomföra sin plan, att i en följd af berättelser, vändande sig kring en enda slägts öden, gifva en romantiserad skildring af tyska folkets historiska och inre utveckling under en följd af sekler, så har han utfört något verkligen monumentalt i ro-manväg. Men Freytag är i år sextio år, och man kan således åtminstone hysa tvif-velsmål om huruvida det skall lyckas honom att fullborda sitt storartade utkast. I de hittills utkomna delarne visar förf, sig såsom en förträfflig skildrare, ypperligt förtrogen med allt hvad som i vidsträckt mening kan kallas tidskostymen och äfven ofta lycklig i att fatta kärnpunkten af det skildrade tidehvarfvets anda. En anmärkning kunde man framställa mot hans gamle tyskar, vare sig de lefva år 357, 724 eller 1003, att de nämligen äro mycket språksamma och ej sällan hålla tal, utarbetade efter alla retorikens regler. Detta talande och den stora förkärlek för utmålandet af alla bisaker som utmärker Freytag göra att handlingen ej alltid skrider så raskt framåt som önskligt vore, utan att man derför kan säga att dessa berättelser lida brist på handling. Öfversättningen utmärker sig genom en ovanlig finhet i utarbetningen, en ton och hållning som utmärkt motsvara originalets genom sin kraft och målande enkelhet. Det är endast sällan man har tillfälle att i vår litteratur se ett så konstnärligt utfördt arbete.