Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 6. Juni
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga. X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
I rummet utanför syntes gästerna
grundligt hafva anticiperat på kommande
lyckligare tider, då friheten icke längre skulle
få någon gräns; och det var endast enstaka
ord som kunde genom sorlet uppfattas af
det tal som Schulenberg stammade fram,
under det han med båda händerna höll
sig fast i bordet.
»Måtte vi hemföra den sköna
Elisabeth .... måtte vi sätta henne på
tronen .... måtte vi hemföra henne till vår
tron? ....
»Har man väl hört maken till fiskmåse
i stormby», hickade amiralen från sin
länstol »stufva ner honom bakom i
krutdurken, bussar».
»Måtte prinsessan Elisabeth . . . fara till
blåkulla med alla generaler och amiraler»,
fortfor den andre i det han mödade sig att
bringa sin peruk i ordning, hvilken fallit bak
i nacken och blottat hans 'rödstripiga hår.
»Silence, mes amis» ropade Laforme i
det samma, »men se på baronen, så trist —
har mon ami fått någon förnäm tjenst
eller fruktar han att jag vill forcera mig
till någon gunst?»
Den tilltalade vägde fram och åter på
stolen, under det han oupphörligt pratade
och fäktade med armarne mot Svenske,
hvilken på samma gång han var fullkomligt
främmande för det som hans vän yttrade,
uppmärksamt tycktes lyssna till hans tal.
»En sådan fördömd otur» skrek
baronen — »ett sådant todos — många
matadorer på hand och miste alltsamman för
en lumpen sexa — verte bleu, endast en
klöfversexa ....
»Kanslipresidenten ropar på baron
Meijersdorff» skreks nu i korus från dörren.
»Kanslipresidenten må ropa — har jag
då icke rätt att chagrinera mig öfver ett
sådant coup» återtog han, utan att bry sig
om ropen. »Ganska lyckligt i början. —
Min vän här förlorade ansenligt — afbryt
mig icke — du vardt béte och jag fick god
entrée. — Ma foi, entrée i spader — köpte
så spadillen, bastan, kungen, knekten,
damen — nej icke damen —- så manilien,
damen och sjuan — dem hade jag förut —
alltså hade jag sju matadorer på hand —
när jag fått cinques premiers var jag dock
icke nöjd utan gick på Todos och detta
chagrinerar mig jusqu’au dernier soupir —
usque ad cineres — behöll derför klöfver
sex och då kom min vän här med knekten,
som jag tänkte längesedan vara ute och
couperade mig. — Todos fick jag betala —
men bèten gick och femtio dukater dertill».
»Femtio dukater, quelle bagatelle!»
läspade Laforme, medlidsamt ryckande på
ax-larne då Svenske jakade till baronens tal.
— »Femtio dukater fick min
kammartje-nare häromdagen för en agréable nouvelle
— men otur i spel, mon frère, är tur i
kärlek och när gueridonerna sättas fram
för afskeds processionen» fortfor han, i det
han hjelpte baronen att komma till
dörren, »kan ju mon ami förse sig med två
gånger den summan af partipengarne —
tag afsked af vår älskvärde värd två
gånger — det gör, ma foi, vår vän
generalen alltid — och Schulenberg negligerar
icke en gång hofmästaren — tag åt
botten i skålen — men peruken något mer
framåt och nu en avant'»
»Stackars vår vän» sade Dalin
skrattande, då baronen stödd på Laformes arm
gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt
att rätt skilja på gomsmaken och
läppsmaken. — Vår finske vän har ju riktigt satt
skräck i vår tappre hjelte».
Hade icke ljudet af hans ord förtagits
af det buller som i det samma uppstod
derigenom att Höpken föreslog skålen för
partiet, hade troligen baronen icke varit
sen att protestera åtminstone mot senare
delen af omdömet. Nu deremot nickade
han endast belåtet åt de qvarvarande
vännerna, hvilka samlades kring bålen, och
försvann genom dörren —
»En rätt och sannskyldig undersåtes
kärlek», började Höpken sitt tal för partiet,
»är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting,
den behagligaste rikedom, den största skatt,
den afundsvärdaste lott, det starkaste
fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet ega
kan . . . När öfverheten ser mera på sin
makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin
höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes
kärlek, förkofring, välgång, lycksalighet, då
finner hon fuller ingen framgång, makt eller
storhet ...»
Talet, som fortgick under de andre
gä-sternes bifallsrop en lång stund, var ända
till slutet, som Dalin dagen derpå uttryckte
sig, Öfverströdt med sirliga och retoriska
blomster. Det dröjde också många år
innan såväl detta som festen i öfrigt, med
dess stora »solennetet» glömdes af de män
som deltagit i hennes firande. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0212.html