204 I rummet utanför syntes gästerna grundligt hafva anticiperat på kommande lyckligare tider, då friheten icke längre skulle få någon gräns; och det var endast enstaka ord som kunde genom sorlet uppfattas af det tal som Schulenberg stammade fram, under det han med båda händerna höll sig fast i bordet. »Måtte vi hemföra den sköna Elisabeth .... måtte vi sätta henne på tronen .... måtte vi hemföra henne till vår tron? .... »Har man väl hört maken till fiskmåse i stormby», hickade amiralen från sin länstol »stufva ner honom bakom i krutdurken, bussar». »Måtte prinsessan Elisabeth . . . fara till blåkulla med alla generaler och amiraler», fortfor den andre i det han mödade sig att bringa sin peruk i ordning, hvilken fallit bak i nacken och blottat hans 'rödstripiga hår. »Silence, mes amis» ropade Laforme i det samma, »men se på baronen, så trist — har mon ami fått någon förnäm tjenst eller fruktar han att jag vill forcera mig till någon gunst?» Den tilltalade vägde fram och åter på stolen, under det han oupphörligt pratade och fäktade med armarne mot Svenske, hvilken på samma gång han var fullkomligt främmande för det som hans vän yttrade, uppmärksamt tycktes lyssna till hans tal. »En sådan fördömd otur» skrek baronen — »ett sådant todos — många matadorer på hand och miste alltsamman för en lumpen sexa — verte bleu, endast en klöfversexa .... »Kanslipresidenten ropar på baron Meijersdorff» skreks nu i korus från dörren. »Kanslipresidenten må ropa — har jag då icke rätt att chagrinera mig öfver ett sådant coup» återtog han, utan att bry sig om ropen. »Ganska lyckligt i början. — Min vän här förlorade ansenligt — afbryt mig icke — du vardt béte och jag fick god entrée. — Ma foi, entrée i spader — köpte så spadillen, bastan, kungen, knekten, damen — nej icke damen —- så manilien, damen och sjuan — dem hade jag förut — alltså hade jag sju matadorer på hand — när jag fått cinques premiers var jag dock icke nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig jusqu’au dernier soupir — usque ad cineres — behöll derför klöfver sex och då kom min vän här med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. — Todos fick jag betala — men bèten gick och femtio dukater dertill». »Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, medlidsamt ryckande på ax-larne då Svenske jakade till baronens tal. — »Femtio dukater fick min kammartje-nare häromdagen för en agréable nouvelle — men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det han hjelpte baronen att komma till dörren, »kan ju mon ami förse sig med två gånger den summan af partipengarne — tag afsked af vår älskvärde värd två gånger — det gör, ma foi, vår vän generalen alltid — och Schulenberg negligerar icke en gång hofmästaren — tag åt botten i skålen — men peruken något mer framåt och nu en avant'» »Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att rätt skilja på gomsmaken och läppsmaken. — Vår finske vän har ju riktigt satt skräck i vår tappre hjelte». Hade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma uppstod derigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen baronen icke varit sen att protestera åtminstone mot senare delen af omdömet. Nu deremot nickade han endast belåtet åt de qvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom dörren — »En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för partiet, »är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting, den behagligaste rikedom, den största skatt, den afundsvärdaste lott, det starkaste fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet ega kan . . . När öfverheten ser mera på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes kärlek, förkofring, välgång, lycksalighet, då finner hon fuller ingen framgång, makt eller storhet ...» Talet, som fortgick under de andre gä-sternes bifallsrop en lång stund, var ända till slutet, som Dalin dagen derpå uttryckte sig, Öfverströdt med sirliga och retoriska blomster. Det dröjde också många år innan såväl detta som festen i öfrigt, med dess stora »solennetet» glömdes af de män som deltagit i hennes firande. (Forts.)