217 Orm. Hvarför vill du tvinga din hustru och din dotter att tro pä dem? Thorfinn. Qvinnfolk måste ha gudar. Orm. Hvem tror du halp dig derute? Thorfinn. Det gjorde jag sjelf! Orm. Och ändå skrek du på Äke Thor, när den der stora vågen slök dig! Thorfinn. Det lög du! Orm. Orm lög aldrig! Thorfinn. Orm är skald! Orm. Thorfinn sväljde visst för mycket hafs-vatten, när han skrek på hjelp — efter han är så salt i munnen! Thorfinn. Håll styr på din tunga, Orm! VALGERD med horn. Se här fosterbröder! Jag dricker för eder sämja och bättre lycka till nästa sjötåg! Thorfinn. Jag förbjuder dig att tala mer om detta! De dricka, Thorfinn tar hornet från munnen och frågar: Hvar är barnet? "VALGERD orolig. Hon är på löftet! Thorfinn. Kalla hit henne! Valgerd. Hon är visst sjuk! ThORFINN blickar skarpt på Valgerd. Hon skall komma! Valgerd. Det vill du ej! Thorfinn. Hörde du mitt ord? Valgerd. Det är ej ditt sista! Thorfinn. Mannen har blott ett, men qvinnan skall alltid ha det sista! Valgerd vekt. Du hånar mig. Thorfinn. Du är vred, tror jag. Valgerd. Du skrattar så mycket i qväll! Går. Thorfinn. Orm! Jag fick en tanke! Orm. Är han stor •— så göm på honom. Det är ondt om stora tankar! Thorfinn. Såg du på min hustru? Orm. Jag ser aldrig på andras hustrur. Thorfinn. Hur vänlig och blid hon var. Orm. Hon tyckte det var synd om dig! Thorfinn. Synd om mig? Orm. Ja, ty den sorg som skrattar är en sorg-till döden — tänkte hon! Thorfinn. En qvinna kan ej tänka! Orm. Nej! — Inte med hufvudet, men med hjertat; derför har hon mindre hufvud, men större bröst än vi! Thorfinn. Onda aningar plåga mig! Orm. Stackars Thorfinn! Thorfinn. Mitt barn! . . . Orm! När hon kommer skall du bjuda henne dricka ur hornet för Asa-Odin.