218 Orm. Räfven vädrar mot vind — jag förstår! Trorfinn. Var beredd — de komma. Orm. Om du är hård mot barnet, Thorfinn, får du med mig att göra! VALGERD och GüNLÖD inkomma, den sednare synes sömndrucken. GüNLÖD. Välkommen hem, fader! Thorfinn. Är det sanning? GüNLÖD tiger. Thorfinn. Du är sjuk? GüNLÖD. Jag mår ej rätt väl! Thorfinn. Jag fruktar det! Orm. Gunlöd — nu skall du tömma det signade hornet för Odin, som räddade din far ur sjönöd. Tar hornet — för det öfver elden och räcker det åt Gunlöd — alla tömma sina utom Gunlöd. Thorfinn bäfvande. Drick, Gunlöd! GüNLÖD kastar hornet på golf-vet — går fram och lägger sitt hufvud i Thorjinns knä. Hör mig, fader: jag är kristen, gör med mig hvad du vill — min själ kan du dock ej förderfva — henne skola Gud och alla helgon skydda! THORFINN Utom sig af smärta och vrede, stiger upp — skjuter undan Gunlöd och vill tala — orden svika honom — han sätter sig tyst ned på bänken. Orm går till qvinnorna och talar sakta vid dem. De gå mot dörren, då Gunlöd springer tillbaka och ställer sig mot Thorfinn. GüNLÖD. Nej! Jag går ej — jag måste tala, att ej du, min far, må gå i grafven med en lögn — ty hela ditt lif har varit så! Jag skall offra den barnsliga vördnaden — kärleken har jag aldrig känt — och visa dig, hvilken oerhörd skuld du samlat öfver ditt hufvud. Vet! Du har lärt mig hata — ty när gaf du mig kärlek — du lärde mig frukta den store Thorfinn Jarl och du har lyckats — ty jag bäfvar för din hårdhet och jag hyser vördnad för dina många år och dina stora bragder — men du lärde mig aldrig älska min far! — Du stötte bort mig hvar gång jag ville komma till Dig — Du förgiftade min själ — men nu ser Du Guds straff. — Du har gjort mig till en niding — ty så är jag i detta ögonblick, men jag kan ej annat. Hvi hatar Du min tro — jo den är kärleken och din är hatet! — O fader! Fader! Jag ville bli din ålders tröst — jag ville kyssa molnen från din panna — jag ville smeka dina hvita lockar och komma Dig att glömma sorgerna som hvitnat dem — jag ville stödja Dig när en gång dina steg började stapla — O! Glöm hvad jag sagt — öppna Din famn nu på knä och tag mig upp — se på mig mildt — en enda gång — innan det blir för sent — säg ett ord . • . springer upp — O, jag fryser ihjel af dina blickar! — Du vill ej? — Jag skall bedja om kraft att förbanna Dig! brister i gråt och går följd af Valgerd. Orm går fram till Thorfinn. Thorfinn. Sjung, Orm! Orm. Orm sjunger bara lögner! Thorfinn. Ljug då! Orm. Var sanningen så bitter? Thorfinn. Hvad säger Du! Orm. Åhja — Du skall få höra mera af mig — sedan — Nu skall jag lugna odjuret med en vacker osanning! fattar harpan och framsäger följande qväde med harpslag mellan hvar visa. När vårvind gick fram Öfver vaggande sjö