221 Orm. Vet Du hvem det var? Thorfinn. Det må Du spörja! Orm. Det var ett bud från den gamla — tiden! Thorfinn. Tyst kältring. Orm. Tiden vill ej våld! Du kränkte den och han slår Dig. Thorfinn. Tiden kan ej kraft — derför dyrkar han svaghet. Orm. Thorfinn! Då Du kom till ön svor Du frid — Du har brutit din ed, Du har kränkt din ära — derför dör Du som niding ! Thorfinn. Kallar Du mig ock niding! Orm. Ja! Thorfinn. Törs Du bryta en ed — törs du kallas niding! Orm tiger. Thorfinn. Stackare! Det är Du som fjettrar mig, då jag vill flyga. Du lindar Dig som en Orm kring mina ben — släpp mig! Orm. Jag har svurit fostbrödraeden. Thorfinn. Den bryter jag! Orm. Det kan Du ej! Thorfinn. Då sparkar jag dig undan! Orm. Det blir vår död! Thorfinn. Är Du man Du, Orm? Orm. Jag blef bara skald! Thorfinn. Derför blef Du aldrig något! Orm. Jag visste hvad jag ville, men kunde intet. — Du kunde allt, men Du visste ej hvad Du ville! Thorfinn. Tack för din sång! Farväl! Orm. Hvem skall sjunga din drapa? Thorfinn. Korparne! Orm. Törs Du dö? Thorfinn? Thorfinn. Jag törs mer än dö — jag törs bli glömd! Orm. Du var alltid starkare än jag. Farväl! Vi råkas! går. Thorfinn allena. Ensam. Ensam! Ensam!..................... paus. Jag mins, det var en höst — Dagjemningssiormen gick med våld Fram öfver Englands haf. — Min drake krossades Och jag blef ensam kastad på ett ödsligt skär! — Sen blef det stillt — O, hvilka långa dygn! Blott molnfri himmel öfver mig Och ändlöst djupblått haf omkring mig! Ej ljud af liffyld varelse! — Ej måsen väckte mig me d sina skri! Ej ens en kåre kom den lätta våg Att sqvalpa mot en sten — Det föreföll mig som jag sjelf var död. Jag högljudt talade och skrek, Men rösten skrämde mig, Och torkan band min tunga. Blott hjertats jemna slag i bröstet Mig minde att jag fanns! Men när en stund jag lyssnat till dess ljud, Jag snart ej mer det hörde. Då for jag upp af bäfvan full Och så hvar gång, tills jag i vanmakt föll. När då jag vaknade till slut — jag hörde