222 Invid mig sakta slag lika hjertats Jag hörde flåsande från mun som ej var min, Och modet växte åter i min själ. Jag såg mig om Det var ett själdjur, som sig sökte hvila; Det såg på mig med ögon fuktiga Som om medlidande med mig dem fylt. Nu var jag mera ej allena; Jag sträckte ut min hand att smeka Dess sträfva kropp. — Då flydde det Och jag var dubbelt ensam. Nu står jag ock på skäret — Hvad fruktar jag? Jo ensamheten! Hvad är då ensamheten? — Det är jag sjelf! — skakad. Hvem är jag då, att mig jag rädes? Ar jag ej Thorfinn Jarl den starke, Som böjde tusen viljor under sin? Som aldrig kräfde vänskap eller älskog, Men sjelf bar sina sorger! Nej! Nej! Jag är en annan! Och derför rädes Thorfinn starke 'För Thorfinn svage! — Hvem stal min kraft? Hvem slog mig? Mån det var hafvet? Slog jag icke hafvet Tre gånger tio resor och det slog mig Blott en — men då till döden! , Det var då starkare — Det är en Gud! Men hvem slog hafvet, så att still det låg, Då nyss det rasade? Hvem? Hvem? Hvem? Det var den starkaste? Hvem är då Du den starkaste! O svara, att jag må Dig tro! Han svarar ej! — Allt är så tyst! Nu hör jag åter hjertats slag! O, hjelp! Hjelp! — går till dörren, ropar algerd! Tbälen. I ropaden, herre jarl! Thorfinn lugnar sig. Du hörde vilse! Trälen. Får jag gå då, herre? ThORFINN lägger sin hand på hans axel. Nej, Du skall stanna en stund här hos mig. Tänd bloss, många bloss; här är så mörkt — och lägg ved på ärilen — jag fryser. — TräLEN efter att ha lagt ved på elden och tändt bloss kring väggarne. Viljen I intet annat? Thorfinn. Du skall uträtta några befallningar. Trälen. Ja, herre! Thorfinn. Hur manstarka äro vi? Trälen. Ah, halftredje tjoget, tror jag. Thorfinn. Är Du rädd för att dö, träl? Trälen. Skall väl ej vara det, när jag väntar bli salig! gör korstecknet. Thorfinn. Hvad betyder det der? Trälen. Det har biskopen lärt oss! Thorfinn. Jag glömde att Du är kristen! Trälen. Hur viljen I ha mig i tjenst, I som ären hedning! Thorfinn. Jag vill visa hur litet jag aktar hvad man tror-------------Vi skola sätta dubbla bommar för norra porten! Trälen. Ja, herre! Men tron är starkare än hundra bommar — Thorfinn. Har jag frågat Dig? paus. Hur gick det till när I blefven kristna här på ön? Trälen. Äh — Det var mycket lättare än man kunde tro. De bara öste vatten på oss, under det biskopen läste i en stor bok; och så fingo vi hvar sin hvit skjorta! Thorfinn. Du skall säga åt de tolf starkaste att ta sina nya yxor — hör du det!